Sommartävling!

Ja, nu är det alltså dags för sommaruppehåll. Om allt går enligt planerna återuppstår bloggen igen i mitten av augusti. Tills dess kan ni gissa vem det är på bilden. Maila svaret till sara@sarateleman.com. Det först öppnade rätta svaret vinner en Shrigleyaffisch! Mina närmaste kollegor, familjemedlemmar och vänner får inte vara med och gissa.

Glad sommar!

Gatukonstkonvent

Som kompensation för att förra inlägget handlade om en person som redan har varit i Sverige och åkt hem igen ska jag nu skriva om något som händer i augusti. Nämligen Art of the Streets, Riksteaterns tvådagarskonvent om Grafitti på Kägelbanan i Stockholm den 13-14 augusti.

Programmet är inte helt klart men det utlovas föreläsningar, filmvisning, Workshops, Livegrafs och nattklubbar.

Semestern är räddad

Vädret den här sommaren får vara hur det vill, bara jag får åka till Gävle Konstcentrum och titta på utställningen med den amerikanske serietecknaren Chris Ware.

Jag kan inte ens börja beskriva varför Chris Ware är en sådan betydelsefull graphic novelist som han är. Hans ”Jimmy Corrigan – the smartest kid on earth” (utgiven av Pantheon) till exempel, är en slags modern Carl i Snobben, en evigt melankolisk och oälskad person, vilsen i tillvaron men som ändå försöker hålla modet uppe. Det är sorgligt, men inte dystert utan bra på det där sättet som det bara kan bli när det är helt o-kokett.

Ware var i Gävle för vernissaget och Sveriges radio Kulturradion gjorde en intervju som du kan lyssna på här.

Förutom original (Original! Argh!) visas även två filmer av Chris Ware.

Chris Ware på Gävle Konstcentrum pågår t o m 15 augusti.

Bild: Chris Ware  från Drawn and Quarterly. Suck.

Vila i frid, We Love You So

We love you so är en blogg om vad som inspirerat människorna bakom Spike Jonze och Maurice Sendaks film Where the Wild Things Are (Vildingarnas land). Nu lägger den ner, ungefär ett år efter starten och det sista inlägget är en lista över de här 14 månadernas höjdpunkter. Det är lite töntigt att blogga om andra bloggar men den här gillar jag verkligen. Och när jag ändå håller på kan jag lika gärna lista loss ordentligt, ifall ni får tråkigt i midsommar (duh).

Books by Its Cover

Design Observer

Book Cover Archive

Its Nice That

Book Scans

Grain Edit

Lost at E Minor

Many Stuff

Etapes

I Heart Photograph

Ubu Web

We Make Money Not Art

Social Notes

Resist

Alice Rawsthorn

Icograda News

Typotheque

So Much Pileup

Swiss Miss

Glad midsommar!

Gagnef mer än pop

Vissa människor spenderar ganska mycket tid i Dalarna på sommaren, snickrar på sin stugor, startar nya utbildningar i design och går på festivaler. Några av dessa skulle kanske tycka att det var kul att gå på en utställning om serier för barn också.

På Ottilia Adelborg-museet i Gagnef pågår just nu utställningen  ”Från skiss till serie” med skisser och original från bl a Bamse, Mulle (Min Häst-klassiker), Tivoli m. m. Dessutom kommer man att  22-25/7 att ha en mängd aktiviteter på temat skapande för barn. Det blir teckningskurs, serietecknarworkshop och återbruksslöjd.

Bonus: Kl 15 Lördag v 29 spelar underbara, fantastiska Bröderna Lindgren med gäster popmusik för barn och vuxna i folkparken Ängsholn.

Öppettider: Tis-sön kl 13-17. Måndagar stängt
Entré: 40 kr. Barn och ungdom under 18 år gratis.

Mer info.

Affischens Loranga är tecknad av Sara Olausson till tidningen Tivoli.

Engströms olika häng

Jag har precis kommit hem från Gotska Sandön. Inte så mycket grafisk design, illustration eller rörlig bild där inte. Utom i hembygdsgården! Där hängde några echt Albert Engström. Och inte skämtteckningar heller, utan teckningar som föreställde olika platser på ön.

Albert Engström verkar ha haft många fördelar. Han hade en cool stil, en egen skämttidning och ritade bra. What’s not to like? Skämttidningen hette Strix, som betyder Uggla på latin, och logotypen var en liten uggla med ett hjärta som det stod ”humor” i.

För dig som tycker om att bli kär i historiska personer rekommenderas Albert Engström-sällskapets hemsida och ett besök på Albert Engström-museet i Grisslehamn, ett annat av konstnärens favorithäng.

Anti-Design Festival i London

Vad exakt engelska Anti-Design Festival kommer att göra är fortfarande ganska oklart men att de vill vara ett alternativ till London Design Festival är tydligt. ADF vänder sig emot den numera så spridda idén att kultur är lika med pengar. Parallellt med London Design Festival tänker de visa design som tar risker och utforskar konst, design, film, mode performance, 3D etc genom en serie event, publikationer och utställningar. Bakom initiativet står bland annat namnkunnige grafiska formgivaren Neville Brody, som själv tänker ställa ut tillsammans med den radikala franska konst/designgruppen Bazooka.

Följ ADF på Facebook för på hemsidan händer det inte så mycket.

Anti Design Festival, London. 18 – 26 september , 2010.

Dorothea Tanning

Mera dans. På The Drawing Center i New York ställer man ut kostymteckningar av den amerikanska surrealisten Dorothea Tanning (f 1910) t o m den 23 juli. Har du vägarna förbi så ta en titt på dessa bilder, otypiska för just den här konstnären, men vackra.

Apropå vackra akvareller. I Konstfacks bibliotek finns ett par montrar där personalen ställer ut delar av ”den gamla samlingen”. När jag var där senast stod jag och beundrade detaljerade och superrealistiska akvareller av smyckeelever från 20-talet. Fint.

Bilder:

Dorothea Tanning Costume Design for Night Shadow (A Guest), 1945, Watercolor and wash on paper, 13 7/8 x 9  7/8  inches. Collection of the artist.

Dorothea Tanning Costume Design for Bayou, 1951. Graphite and gouache on green paper, 12 1/2 x 9 1/2 inches. Collection of the artist

Prima ballerinor

Varför gillar jag Karen Kilimnik? Är man inte trött på målningar baserade på bilder ur mode- och kändispress? Kate Moss, Leonardo diCaprio och Paris Hilton – blir de verkligen mer intressanta bara för att de är förevigade i olja istället för på en skvallerblogg? Och vad tillför Kilimnik egentligen när hon gör sina tolkningar av Delacroix och Degas? Jag blir lite sur eftersom jag egentligen inte tycker att hennes val av motiv är tillräckligt intressant. Men så är det ju titlarna. Uppenbara kändisporträtt får titlar som om de var ur hennes eget fotoalbum. Och hon är konsekvent, hon tröttnar aldrig på sitt ämne. Hennes fascination går antagligen att uppfatta som ironisk men är troligen helt äkta. Och hon har ett handlag som är – som man sa i förorten förr i tiden – asjävelbra.

I sommar ställer Kilimnik ut tillsammans med Joseph Cornell (1903-1972) på galleriet Sprüth Magers London-filial som ligger lite hemligt till i Mayfair ganska nära Commes des Garcons varuhus Dover Street Market. Joseph Cornell är känd för sina fantastiska assemblage. Kopplingen mellan de båda konstnärerna sägs vara deras gemensamma fascination för balett och ballerinor.

Joseph Cornell Karen Kilimnik Sprüth Magers London. 9 juni–27 augusti 2010.

Bilder:

Karen Kilimnik (f. 1955 i USA). Two Dancers on a stage, Paris, 2004. Sprüth-Magers, London.

Joseph Cornell (USA, 1903-1972). Habitat Group for a Shooting Gallery, 1943. Des Moines Art Center, Coffin Fine Arts

Frances revisited

Plötsligt är det helt omöjligt att läsa något annat än serier. De enda romaner jag tittar åt är pocket, och då bara för att kika på omslagen.

I helgen läste jag till exempel äntligen ”Frances 2″ (Édition Cambourakis) av Joanna Hellgren. Det är en värdig uppföljare till ettan, då den föräldralösa Frances flyttar in hos sin moster Ada. Ada, som är ogift har redan hand om sin sjuka pappa och terroriseras av en självgod syster. Den självständiga Frances närvaro inspirerar henne att börja stå upp för sig själv.

I den andra delen fortsätter historien om mosterns frigörelse. Man får också följa hennes kärlekshistoria med grannen Louise. Samtidigt rullas historien om Frances föräldrar upp. Pappan August, en drömmare, råkar göra den mycket unga och frihetstörstande Ester gravid. För Ester är det som om hennes liv hade tagit slut. August ser det som att han har fått chansen till en andra familj efter att ha vänt den första ryggen.

Joanna Hellgren har lagt stor vikt vid karaktärernas gester och kroppsspråk. Det ser ut som att hon har starka minnen av sin egen barndom. Linjerna är tunna, ömtåliga. Ibland känns personerna så sköra att det är svårt att läsa vidare. Samtidigt blir man glad – Ester, Louise, Frances och Ada – jag tycker så mycket om er och saknar er redan.

Frances 1 finns hos hökarn, Frances 2 kommer i augusti på Galago förlag.

PS Nya Rocky (nr 18) kommer den här veckan!

Pre-Jockum fanns Bruno Knutman

Pre-Jockum fanns Bruno Knutman (f. 1930). Och han målar fortfarande. Se gamla och nya verk på Lunds Konsthall 29 maj–5 september. I pressreleasen för utställningen ”Här står vargen för dörren” kallas han för en ”konstnärernas konstnär”. Jag skulle vilja kalla honom ”en konstnärernas, illustratörernas och serietecknarnas konstnär”. Jag får associationer både till John Andersson, Emma Rendel och Jens Fänge.

Bild: Bruno Knutman, Teatermask 2, 2009-10, olja på duk. Obs! Beskuren.

Omväxling förnöjer

När du har plöjt både HDK, Berghs, Beckmans och Konstfacks alla vårutställningar kan det vara skönt att vila ögonen på något som inte längre är ungt och experimentellt utan rutinerat och stenhårt. Kenneth Andersson och Lasse Skarbøvik ställer ut på Gallery Pascale från den 29 maj t o m 7 augusti.

Tack snälla, kära Pascale Cottard-Olsson för att du inte gjorde en sommarutställning på tema bröllop, prinsessa eller Ockelbo!

Går man dit på vernissagedagen kl 16.00 kan man ta del av ett samtal mellan Lasse, Kenneth och Pascale.

Beside Stockholm, 20 serigrafier av Lasse Skarbøvik och Kenneth Andersson. Visas på  Gallery Pascale, Humlegårdsgatan 15 i Stockholm 29/5–7/8.

Ex-jobb om kritik

Frida Jeppsson, avgångselev från WIRE (Write+Interpret+Research+Exhibit) på Konstfack, har som ex-jobb satt ihop en bok i ämnet designkritik: ”In Case Of Design – Inject Critical Thinking”. När boken presenterades på ett event organiserat av Svensk Form förra veckan satt min f d Iaspis-kollega Magnus Ericson i panelen och en stor del av designjournalistkåren i publiken. Själv satt jag mellan Rebecka Tarschys (som f ö nyligen kom ut med en bok om Strinning och Stringhyllan) och Susanne Helgesson som delar sin tid mellan Designfakulteten och formjournalistik.

I panelen satt förutom Magnus Ericson också Thomas Herrström som undervisar på Industridesign på Konstfack och Stefan Eklund, kulturredaktör på Svenska Dagbladet.

Moderator var Frida Jeppsson själv som inledde med att berätta att den manliga dominansen hade att göra med att så många kvinnor hade tackat nej. Hon var alltså inte omedveten om hur  det såg ut.

Samtalet som följde var både intressant och lite skrämmande.

Herr SvD Kultur blev fick naturligtvis stå till svars för avsaknaden av designkritik på samtliga svenska dagstidningar men urskuldade sig med att det inte ingick i hans uppdrag. Hans agenda dikterades uppifrån och eftersom läsarundersökningar hade visat att folk hellre vill läsa om litteratur så får den kulturyttringen mest utrymme. Hallå bevakningsuppdrag!

Sedan talades det en stund om att ju äldre kulturyttring, desto högre status på tidningarna. Tills någon sa att intressant designjournalistik oftast är beroende av att det finns en engagerad och initierad person anställd på redaktionen och att det kanske är det egentliga skälet till att det ser ut som det gör. Ja, vad hände egentligen på DN efter att Rebecka Tarschys och Susanne Pagold slutat (retorisk fråga)?

En annan problematik i svensk designjournalistik, som jag snuddade vid i min text i Kolla!-katalogen, är att det man skriver om måste ha ett nyhetsvärde för att komma in på nyhetssidorna (Eftersom det ju, säg efter mig: inte finns någon designkritik i Sverige!). Rapporteringen tenderar därför att bli konsumtionsinriktad och/eller ytlig. En annan följd av det lilla, lilla utrymmet är att man bara lyfter fram. Alltså att man varken problematiserar eller visar det problematiska.

Det fanns ingen konsensus i rummet om hur designkritiken, om den fanns, skulle se ut. Vi snuddade vid det men borde ha diskuterat det mer.

Jag har inte läst hela boken än och kan därför inte recensera eller sammanfatta den. Men jag ser fram emot att ta del av till exempel ”A conversation with Michael Golling on media’s responsibility and power over design”, ”Steven Heller: On the establishment of a common language for design criticism” och ”Where are the design critics?” en text av Rick Poynor och hans tankar om vad som krävs av kritiken i den efterföljande intervjun av Frida Jeppsson.

Minimalistisk grafisk design…

…får inte så mycket uppmärksamhet nuförtiden. Med slagord som ”Less is more” och ”More is a bore” har de överlevt de senaste årens suddiga linjer, ornamentik och telefonkluddsreklam. Just nu visas ett antal alster av ”minimalistiska” formgivare från både här och där på galleriet Ship of Fools i Haag. Utställningen heter just ”More is a bore” och håller på t o m 25 juni.

Medverkande: 75B (NL), Anthony Burrill’s (UK), Christopher David Ryan (USA), Gorilla (NL), Karl Maier (AUS), Robert Samuel Hanson (UK/D) Ryan Dixon (UK), Büro Destruct (CH)

Adress: The Caballero Factory, Saturnusstraat 60 – Unit 81, 2516 Ah The Hague, The Netherlands.

Bild: Household Bugs av Robert Samuel Hanson

För hundra gubbar, Ingela!

Ingela P Arrhenius testade att måla sina retro-inspirerade figurer på kubbar istället för på papper eller i datorn. Det blev så lyckat att hon bestämde sig för att göra hundra gubbar. ”Hundra gubbar” är också ett kraftuttryck som min pappa brukar använda, därav rubriken.

Nu är de hundra gubbarna, gummorna, hundarna, barnen etc klara. Nästa helg ställer hon ut dem på Yxlan i samband med Roslagens Konstrunda.

Läs mer om Ingelas projekt och titta på bilder här.