Tidigare i veckan:

Från: ”Sara Teleman” <sara@sarateleman.com>
Skickat: den 4 maj 2010 10:35
Till: ”Linda J”, ”Nina Beckmann”
Ämne: Aaaargh

Hej,

Jag vet att det är lite tidigt men den här människan MÅSTE prata på nästa Kolla!
http://funchicken.com/whatchameanwhatsazine.html
Hon har gjort en, som det verkar, fantastisk bok om hur man gör fanzines och kommit ut med två böcker med sin tecknade serie ”Unloveable” (tidigare publicerad i Bust). Enligt sägnen hittade hon en dagbok på en toa på en bensinmack 1996, den visade sig vara skriven av en tonåring på 80-talet. Denna dagbok ligger till grund för världens roligaste och mycket speciellt och bra tecknade serie. Jag ska visa er. Jag sträckläste 400 sidor igår kväll och skrattade högt flera gånger. Detta är ett fynd av epic proportions!
http://funchicken.com/unlovable.html
Ska blogga om henne i veckan.

S

Joanna, une star du 9eme art

2009 slog Joanna Hellgren ner som en bomb i den svenska serievärlden. Hur var det möjligt att publicera två album och göra succé i serielandet Frankrike innan man ens publicerats i Sverige!

I februari kom Joannas tredje album på franska, Frances 2 (på svenska i augusti). ”Den franska upplagan är lite större och tjusigare”, berättar Joanna. Också en spansk version ska dyka upp så småningom. Att serierna kommer ut på franska först, betyder det att hon skriver dem på franska? ”Ja.” svarar Joanna. ”Det är ju lite knäppt, men jag började göra det när jag gjorde ettan och tröttnade på att översätta allt hela tiden. Den skickade jag kanske 10-20 sidor i taget till förläggaren. Jag visste inte att det skulle bli en bok först, jag tänkte den snarare som följetong till hans hemsida.”

13 maj-6 juni är Joanna dessutom ett av affischnamnen för Périscopages, en festival för independentserier i Rennes, Frankrike.

Bild: Joanna Hellgren. Staffars Serier på Bellmansgatan i Stockholm har sedan Small Press Expo för några veckor sedan, stoltserat med Joannas fina skyltning. Hon har målat vitt och tecknat med kol på wellpapp. Det är mycket fint.

Acne-Mats har en hobby

Det finns många Mats Johansson, men om jag säger Acne-Mats så vet ni vem jag menar. Mats Johansson är en av våra mest drivna illustratörer i sin genre. Han var med och grundade Acne 1996 och för några år sedan startade han leksaksföretaget Acne JR där han har flyttat ut karaktärerna från datorn/pappret till rummet.

Nu har han gjort en ”Emil” och skaffat sig en hobby. Resultatet är ett antal handgjorda figurer i bambu, inspirerade av japansk karaktärsdesign.

Mats hobbyprojekt ”Hobby” ställs ut på VOL Gallery på Holländargatan 29 och håller på t o m 1 juni.

Bild: VOL Agency

Se filmen!

Nu är Kolla!-dagen, eller ”Kolla!-galan” som konferencier Ika Johannesson kallade den, över för den här gången. För er som uppskattade de korta juryfilmerna, och för er som inte har en aning om vad jag menar eftersom ni inte var där, titta här. Årets jurymedlemmar var kloka, karismatiska, roliga och välformulerade. När Alexandra Falagara pratade om Tyra von Zweigbergks vinnarbild började jag nästan gråta. När jag lyssnade till Kerstin Wickman fick jag tillbaks den där känslan från Konstfack när hon var professor i design- och konsthantverkhistoria och jag bara ville sitta bredvid henne resten av livet och lyssna på hennes vassa formuleringar, sprungna ur erfarenhet och kunskap. För att inte tala om skrattsalvorna som Tippan Nordén rev ner för sin spaning om samtida illustration.

Bild: Mingel i pausen. Thomas Olsson från Kartago förlag, Svenska Tecknares jurist extra-ordinaire Åsa Anesäter och Dick Schyberg, redaktör för tidningen Tecknaren. Vilket gäng! Jag såg förresten att Fotografiska ska ha en sommarkurs i fotografi för bloggare. Kanske något för mig?

Med målet i sikte

Idag är det Kolla!-dags igen. Minns ni förra året, då Angela Tillman Sperandio och Samira Bouabana i Hjärta Smärta varit i New York och intervjuat ett antal kvinnliga grafiska formgivare och art directors? Målet var att belysa dessa och föra in dem i designhistorien. Men hur? Projektet dokumenterades i ”Hall of Femmes”, en underbar, känslofylld blogg. På Kolla!-dagen 2009 visades filmer från intervjuerna med Paula Scher och Maira Kalman.

Idag, drygt ett år senare, har Hjärta Smärta tagit ett stort steg på vägen med sitt projekt. I början av april landade första boken i en bokserie med samma namn som bloggen i min ficka (se bild): ”Hall of Femmes: Ruth Ansel”. Boken har också bidragit till ett nytt förlag; Oyster Press som drivs av formgivaren och humoristen Mattias Palm tillsammans med konstnären Love Enqvist. Boken är på väg ut i bokhandeln as we speak och går även att beställa på Papercut. Bravo!

Bilder: Samira Bouabana, från releasen.

Tidningskrönika: Damtidningar

Fantastic Man har fått en syster (Fru? Dotter?). The Gentlewoman har en hel del ingredienser som kan locka den genomsnittlige överkonsumenten av ”glossy magazines”: Liz Collins snygga svartvita bilder à la Francesco Scavullo (legendarisk 70-talsfotograf), modefoto av bl a David Sims, intervjuer med och av klyftiga människor. Men min första känsla var ändå besvikelse. Det enda radikala är att alla bilder, alla artiklar verkligen handlar om kvinnor. Annars är det så ytligt, nästan töntigt. ”Vilken är den bästa gå-bort-presenten” och andra liknande upplägg känns mossiga och konsumtionsinriktade. Särskilt när de som svarar tävlar i att nämna den dyraste, mest exklusiva prylen. Och varför fråga intressanta kvinnor som designkritikern Alice Rawsthorne hur bra hon är på att använda nya media eller textilformgivaren Josephine Chime om hur kul det är att cykla till jobbet?

När jag väl kommit över det upptäckte jag att tidningen ändå är ruggigt bra i sin genre. Jag menar, jag gillar ju Scavullo! Och modereportaget om shorts där den ena modellen är kanske 1.50 m och den andra 2.10 m är definitivt innovativt och bra genomfört. Grädden på eskapism-moset är det bildreportage som beskriver hur man sätter upp håret i vackra knutar. Textmässigt blev jag glad över intervjuerna med den japanska arkitekten Kazuyo Sejima (SANAA) och vinodlaren Sara Pérez i den del av tidningen som faktiskt bara innehåller ”ordentliga” intervjuer. He he.

Folket bakom Ful har slagit ihop nr 2, 3 och 4 2009 och gjort en bok. Tidningen, som tidigare hette FemKul har ömsat skinn och sedan en tid tillbaka kallat sig Ful. Deras maskot heter Ulf Ful och via hemsidan finns också en podcast, Fulradio, att lyssna på eller ladda ner. Ful är ingen renodlad damtidning. Den vänder sig egentligen till alla som är intresserade av feministisk analys och queer kultur. Och jag lovar, även om man inte gillar det könsneutrala pronomet ”hen” eller har någon aning om vad KUNQ är så är det mycket spännande läsning. Och mycket att bli glad över. Och mycket att fundera på. Formen görs av Bergen (skicka gärna en länk om ni läser det här) och bildredaktör är Alexandra Falagara. Diverse namnkunniga illustratörer medverkar i tidningen men inte alltid med det bildspråk man förväntar sig.

De finns egentligen ingenting som förenar de här två tidningarna. Förutom att man inte behöver fundera så länge på vad de handlar om. Ändå tycker jag att köper man The Gentlewoman, så borde man köpa Ful också. Det blir roligare så.

Jag gillar Dan Jonsson

Och nu kan du också få chansen att gilla Dan. Han ska nämligen berätta om sig själv under rubriken ”Ett porträtt – en historia” på Grafiska Sällskapet lördag den 24 april kl 16. Dan är en mycket skicklig tecknare. Han började sin karriär som ad på en reklambyrå. Samtidigt tog han illustrationuppdrag som han utförde på kvällar och helger. Så småningom öppnade han eget och kunde själv styra över fördelningen illustration/grafisk form. Senare (1987-1994) innehade han, tillsammans med Håkan Lindström, den första professuren i grafisk design på Konstfack.

Grafiska Sällskapet ligger på Hornsgatan 6 i Stockholm.

TV-serie för serienördar

Om du gillar tanken på en kombination av Charles Burns, Futurama och Kaz – då är den flashanimerade tv-serien Ugly Americans något för dig. Ugly Americans av kreatören Devin Clark, författaren David Stern och animationsstudion Augenblick Studios är amerikanska tv-kanalen Comedy Centrals senaste succé. I centrum står socialarbetaren Mark Lilly som med sitt rena hjärta får slita hund i ett New York där människor och  utomjordingar har svårt att dela på utrymmet. ”Alien” kan betyda både ”immigrant” och ”marsmänniska”, ett faktum som man driver med i serien. Ugly Americans är fantasy och satir i ohelig allians och den sopar banan med andra New York-serier t ex bromancen How to make it in America (from the producers of Entourage) som debuterade ungefär samtidigt.

Läs om hur serien kom till på Animationmagazine. Och missa inte ”5-On”, de kortfilmer på Atom Films som kickade igång Comedy Centrals intresse (se bild).

Boken till mig

Jag var 12 när jag hittade mammas ”Boken till dig” (Bonniers, 1959) hemma hos mormor och morfar. Den låg i samma låda som en pärm med mammas egna teckningar. Jag tryckte boken till mitt bröst och sedan dess har jag sett till att alltid ha den inom armlängds avstånd.

Kerstin Thorvall, lebenskvinnan, arbetsmyran, den rädda rebellen, var en driven författare och en fantastisk tecknare redan då. Hon hade visserligen inte hittat sitt ämne, men linjen var säker. Och bilderna följer innehållet så fint. Mindre svart-vita pennteckningar ligger utspridda i de breda yttermarginalerna. Då och då avbryts texten av en illustration över ett helt uppslag eller en sida. Färgerna är svart + 1. Chocking pink. Skyddsomslagen är borta på båda mina exemplar, men det gör inget.

En del snackar om den första skivan de köpte för egna pengar. Den första låten som verkligen betydde något. Musik som  formade deras liv.

Jag tänker på Thorvalls teckningar i ”Boken till dig”. Dom var först. Och de finns kvar.

Bilder: Mina två exemplar av ”boken till dig”.

40.000 för ett uppslag i Femina

Jag håller på och skriver en text om illustratörer verksamma på 60- och 70-talet.

På 60-talet värvades tecknaren Ib Thaning till tidningen Femina. ”Nu kunde man för första gången vara stolt över att räknas som medarbetare i en veckotidning.” skrev han i katalogen ”Ib Thaning, illustratör” (Reklam och Designhistoriska föreningen 1997).

Reklamtecknaren Ib var en superstar. Finn Nyebølle som var ad på Femina berättar att Ib var duktig på att ta betalt också. Han fick 3-4.000 kr per illustration.

Detta gjorde mig fundersam. Jag kontaktade Feminas nuvarande art director Susanne Gellberg och frågade vad man får för en helsidesillustration i Femina idag. Utan att känna till mina siffror från 60-talet svarade hon: ”Ca 3000 kr”.

3-4.000 kr då är mer än tio gånger så mycket idag (enligt KPI, konsumentprisindex). Jag antar Feminas upplaga var större då. Och att de andra illustratörerna kanske inte ens fick hälften så mycket som Thaning. Men ändå.

Jag ber om ursäkt för den dåligt inscannade bilden. Den kommer från boken/katalogen: ”Ib Thaning, illustratör” (Reklam och Designhistoriska föreningen 1997).

Din chans på en original-Tomoko Miho

Den 2 maj har International Poster Center i New York auktion igen. Den dyraste jag hittade var av art noveau-mästaren Alphonse Mucha med ett utropspris på 25.000$! På sajten kan man titta runt och läsa om IPCs olika kollektioner och handla i deras webb-shop. Eller bara titta. Det tar aldrig slut. Där finns flera moderna klassiker av t ex Ivan Chermayeff, Paul Davis, Milton Glaser och Simon Schwast. Och bakåt i tiden saknas varken Bonnard eller Tolouse Lautrec.

Gladast blev jag när jag hittade affischer av Tomoko Miho, en av designvärldens mest begåvade doldisar. Affischen ovan till vänster är hennes ”Broadway” från 1968. Ljuskonst av Chryssa. Postern till höger  är av Marvin Israel, Ruth Ansels läromästare. Fotograf: Richard Avedon.

Julia Born till Tensta Konsthall

Tensta Konsthall är stället Stället i april månad. Dokumentärfotografen Kent Klichs utställning ”Ceaucescus barn” går ner den 10 april. Passa på och se den. Det är ett starkt och rörande arbete av en dokumentärfotograf av den gamla skolan (Klich är kanske mest känd för sina böcker om Beth, där den första publicerades redan 1984).

Den 10 april kl. 12.00  sjösätts Tensta Billboard. Egil Donnér, en av de drivande bakom projektet, berättar:

”Tensta Billboard är ett samarbete mellan Tensta Konsthall och landets ledande konst- och designskolor. Syftet med projektet är att främja arbetet för unga konstnärer och presentera kreatörer från olika bakgrund, konst, design, arkitektur och mode. En av målsättningarna har varit att verken ska ha en direkt relation till Tensta stadsdel. Det är jag och min goda vän Maria som har sytt ihop projektet och mitt mål är mer illustration och grafisk form på Stockholms betong!”

Maria heter Gromova i efternamn och du kan läsa mer om projektet här.

Tensta Konsthall, med William Easton i spetsen, har också en del evenemang som kräver att du bokar biljett. I slutet av månaden hittar vi grafiska formgivaren Julia Born på programmet. Secret Instructions är ett samarbete mellan henne och koreografen/konstnären Alexandra Bachzetsis. De har tagit ett antal välkända teaterstycken och raderat alla repliker och miljöbeskrivningar. Återstoden, scenanvisningarna, ligger till grund för Secret Instructions, en performance för sex dansare. Speltillfällen är lördagen den 24 april klockan 14.00 och söndagen den 25 april samma tid.

Bilden är en skärmdump från Tensta Konsthalls hemsida.

Öppet brev till valfritt museum:

Hej. Jag tycker att affischkulturen i Sverige håller på att chansera. Med vissa undantag. Jag tycker att ni borde satsa mer, våga mer. Eller i alla fall bry er lite. Då skulle affischerna bli samlarobjekt igen. Och då! Kan ni göra som Museum of Design Zurich – erbjuda folk att prenumerera på affischerna. Hejdå./Sara

Osäkerhet kring Banksy och Mr. Brainwash

På Atlasakademin, forum för all things gatukonst kan man läsa en text av forskaren Erik Persson som har varit på filmfestival i Berlin och sett ”Exit Through The Gift Shop”, gatukonstnären Banksys debut som regissör. Filmens slogan är ”The world’s first street art disaster movie” och handlar om en amatörfilmare, Thierry Guetta, vars högsta dröm är att få filma Banksy. Så småningom etableras kontakt och Guetta börjar filma. De blir vänner och Guetta fortsätter att filma. Och filma. Och filma. Till slut inser Banksy att Guetta är en värdelös filmare som bara använder kameran för att få hänga med gatukonstnärer. Han räddar situationen genom att vända på rollerna. Guetta börjar måla och Banksy filmar.

Osäkerheten handlar om huruvida filmen är en mockumentary, alltså om Guetta är en påhittad karaktär och att Banksy har hittat på både honom och hans konst.

I sin artikel berättar Erik Persson hur Banksy introducerar filmen via videolänk: ”…Ledsen att jag inte kunde närvara, säger han med förvrängd röst och berättar att han har gjort en film som han hoppades skulle vara för gatukonsten vad Karate Kid var för kampsporten på 80-talet, att varje unge skulle plocka upp en sprayburk och ge sig ut och måla, men är rädd att han istället gjort en film som för gatukonsten är vad Hajen var för vindsurfingkulturen. Ta filmen för vad den är, fortsätter han, det var först halvvägs in i projektet som vi insåg att vi höll på att göra en film och denna film handlar om en kille som ville göra en film om mig, men eftersom han var betydligt intressantare än vad jag är, valde jag att rikta kameran mot honom istället.”

Disney bakom kulisserna

I början av 80-talet befann sig Disneys produktion av tecknad film i kris. De behövde återuppfinna varumärket och, som titeln antyder, väcka den sovande skönheten. Dokumentärfilmen ”Waking Sleeping Beauty” skildrar de kreativa krafter och konstruktiva konflikter som härjade under tidsperioden mellan Törnrosa och Toy Story.

Vi får ta del av livet bakom filmduken åren 1984-1994.  Det handlar om nördar som lever sin dröm. Som slås till marken av sina egna dåliga filmer och reser sig igen med hjälp av ”Den lilla sjöjungfrun” och ”Skönheten och odjuret”. En underdog-film om Walt Disney? Hur är det möjligt? Måste ses.

”Waking Sleeping Beauty” har premiär i USA den 26 mars.