La Lettre – om fotografi

Idag såg jag herr och fru Naddermier på Nytorgsgatan, på tillfälligt besök i sin gamla hemstad. Numera bor de i Paris där Kia jobbar som yogalärare och fotograf, och Magnus, tidigare ad på franska GQ och numera på det nystartade La Lettre de la Photographie, en hemsida och ett nyhetsbrev om aktuell fotografi. Sajten grundades av Magnus Naddermier, Alex Kummerman (entreprenör) och Jean-Jaques Naudet, tidigare chefredaktör för franska Photo.

Varje vardag har ett eget tema och på lördagen kommer en överblick över aktuella utställningar, festivaler, boksläpp etc. Söndagar tar man helg. Som ni kan se ovan är det ett fantastiskt ambitiöst upplägg och sajten har förstås lidit av en del barnsjukdomar under sina första två månader. Personligen önskar jag mig fortfarande en bättre sökfunktion, jag vill t ex kunna söka på Exhibitions, Interviews eller Portfolio och få upp alla utställningar, intervjuer eller portfolios som sidan har rapporterat om, ungefär som man kan göra på en blogg.

Men allt sånt kommer att lösa sig och ”la Lettre” kommer att hitta sin form. Redan nu är den lyx och karamell. Mer mode- och estetik än dokumentär och journalistik men jag har hittat en och annan godbit som riskerar att fastna i halsen. Bra så.

Vem gjorde Apotekets julänglar?

Är det verkligen någon som köper sina julklappar på apoteket? Vad köper man då? Svampsalva? Resorb? Musse Pigg-plåster? Trots detta satsar Apotekskedjan ”Apoteket” stenhårt på sin julskyltning. Det är Kollo tillsammans med illustratören Lina Bodén som har hjälpt till. Mönster är Bodéns absolut starkaste sida, jag hoppas att hon får göra mer såna jobb.

Lina Bodén får mig att associera till finskan Laura Laine (förlåt Lina, jag vet hur hemskt det är när folk istället för att prata om ens egna bilder börjar referera till andra illustratörer, men jag försöker bara göra en snygg övergång).

Laura har ritat t-shirts åt H&M och förekommer regelbundet i svenska Elle. Hon är utbildad och bor i Helsingfors men har kunder i både USA, Frankrike och Nederländerna.

Hon har alltså lyckats med tre hart när omöjliga saker:

1. Att etablera sig som modeillustratör

2. Att etablera sig som modeillustratör på den internationella scenen

3. Att förnya en genre som vi kan kalla för ”hyperrealistiskt hår tecknat i blyerts”.

Gunilla Hagströms jul

Sist ut innan julafton är Gunilla Hagström. Bilden finns som animation också.

God jul Gunilla!

Eva Lindebergs jul

Eva Lindeberg har gjort det här julkortet till Bonnier Fakta.

Tzenko Stoyanovs lilla jul

Tzenko Stoyanov, som har en egen sida på Wikipedia, önskar God Jul med det här vackra julkortet. Om ni går in på hemsidan skulle jag rekommendera att ni tittar på
”cut outs”. Mörka, mystiska, fina.

God Jul Tzenko!

Svensk Bokkonst

Jag hade helt missat årets Svensk Bokkonst. Notera att sajten är byggd med Daniel Eatocks brainchild Indexhibit.

Oväntat.

Apans lilla jul

Första julbilden har kommit in och det är P. Sävström som roar och oroar. Följ hans förehavanden på humor/konst-bloggen Apans lilla blogg.

Mer jul

Hej alla. Snälla, snälla, snälla skicka julkort/inbjudan till julmarknad/julfest etc till mig (sara@sarateleman.com, jag skrev fel först) så att jag kan pynta bloggen. Ja!

Julkort: Erica Jacobson

Esther Pearl Watson, vilken människa och hon kommer till illustrationsjuryn

Sara Teleman skrev tidigare om ”Unlovable” och Esther Pearl Watson, det var 2010 och Kolla! närmade sig sitt slut den gången. Sara skrev att till nästa Kolla! måste vi bara ta hit denna person. Och nu gör vi det! Esther Pearl Watson är tredje personen i årets illustrationsjury. Esther gör serier, hon tecknar annat, hon gör konst och såhär skriver hon om det hon gör. Hoppas det går fint på engelska, för jag vill inte översätta denna underbara text om en pappa som försöker bygga flygande tefat, så familjen måste flytta ofta för grannarna står inte ut.

My work has always been about telling stories, transporting the viewer through the patchwork fields and neglected small towns of a quirky Texas childhood. Growing up with an eccentric father whose obsession of building spaceships out of scrap metal in the backyard often led to disastrous results, forcing our family to move again and again, one step ahead of trouble. Setting the field on fire with a careless use of an acetylene torch or finding that our TV  had been pawned for a sheet of aluminum was not uncommon.

Like many teen girls I kept a journal, a safe haven to record my thoughts and my concerns, my security blanket for when life became to much. My paintings, filtered through the eyes of someone who is now removed from that chaos, document a time in my life that was often surreal, truth stranger than fiction. Through humor and faux-naïve charm, my works are part fantasy, part homage to the past, using mixed materials such as acrylics, graphite, silver leaf, glitter and spray paint. As in dreams, parts of my stories fade and become blurry, shifting and morphing into tangled events. In a way, the works become the truth.

Av Esther Pearl Watson

Tidningskrönika: Elephant, It’s Nice That och Little White Lies

Jag vill nästan inte skriva något nytt inlägg eftersom det betyder att jag kommer att putta ner bilden på den oerhört sympatiske James Goggin. Men, men. En bloggares got to do what a … och så vidare.

Elephant har precis kommit ut med sitt helgnummer, det femte numret allt som allt. Tidningen handlar om konst med betoning på ”visuell kultur” (tillsammans med ”visuell kommunikation” den nya benämningen på allt som går att relatera till Grafisk Design och Illustration). Bakom tidningen står gänget bakom tidningen Frame, om inrednings- och produktdesign. Här kan du läsa om hur det står till med den visuella kulturen i en viss stad (en i varje nummer förutom det här som verkar ha köpt en jorden-runt-biljett), analyser och guider till fenomen som t ex collage och reportage/portfolios om och med formgivare, illustratörer och konstnärer. I senaste numret avhandlas både gamla (Raymond Pettibon) och nya (Thomas Demand) hjältar. Men igen: Vars är brudarna! Jeez. Skärp er!

Senaste numret av It’s Nice That var sådär. Fnuttig nästan. Rapporteringen är bra, de har koll, men jag börjar längta efter mer kött på benen.

Little White Lies är en filmtidning med ett humoristisk anslag. Nästan alla artiklar är illustrerade. Varje nummer har också en sammanhållen form baserad på omslagsillustrationen. Jag gillar film. Jag gillar illustration. Jag gillar Little White Lies.