En designklassiker? Ja tack.

Danskan Anne Lund ritade ”Kärnkraft? Nej tack”-logotypen 1975.

Den danska regeringen hade precis offentliggjort sina planer på ett dansk kärnkraftverk när Anne Lund bestämde sig för att engagera sig i antikärnkraftsrörelsen. Hon gick med i  Organisationen till Oplysning om Atomkraft, OOA. 1981 skulle man ha en folkomröstning om kärnkraft i Danmark. Anne Lund ritade märket i protest. 1 maj 1975 såldes den första knappen. Succé. Idag har det sålts 20 miljoner knappar översatta till 50 olika språk.

Rättigheterna, som Anne hade överlåtit till OOA, har sedan gått vidare till ett internationellt nätverk mot kärnkraft, WISE (World Information Service on Energy), vars verksamhet till stor del har finansierats av solmärket. WISE säljer fortfarande knappen här.

Källa: WISE och Brygubben (sic)

Bild: Anne Lund, hjälte.

Hej Hall of Femmes! vad gör ni nu?

Hej Angela Tillman Sperandio och Samira Bouabana på Hjärta Smärta! Vi är nyfikna på hur det går för Hall of Femmes, om ni har nya saker pågång? Men för dem som inte känner till projektet sedan tidigare så backar vi bandet lite.

Vad är Hall of Femmes?
Hall of Femmes är ett projekt om kvinnliga grafiska formgivare som vi startade för några år sedan. Hittills har det resulterat i tre intervjuresor, en föreläsning med Ruth Ansel på Moderna Museet och tre intervjuböcker.

Varför startade ni HoF?
Vi ville hitta kvinnliga grafiska formgivare och art directors som arbetat ett helt yrkesliv i branschen och som kunde tjäna som förebilder för yngre generationer. Vi tror på förändring genom kunskap och vi ser en stor kunskapslucka både hos utövare och på skolorna. Där hoppas vi vårt arbete med Hall of Femmes kanske kan hjälpa till och förändra saker på sikt.

Vad händer härnäst?
Just nu håller vi på med boken om Paula Scher. Hon är en riktig superstjärna, en mästare med bokstäver och en riktig citatmaskin. Vi är också i startgroparna med boken om Janet Froelich, en bok som kräver extra mycket research från vår sida. Den 29:e mars har vi bokrelease på de första böckerna i Malmö. Vi har också bokat in en ny USA-resa i vår då vi ska förbereda en utställning som planeras i London nästa år.

Vad har projektet lärt er mest?
Att det går att förbättra saker, precis det man vill med sin formgivning. Vi har också fått nya och utökade yrkesroller och där lär vi oss nya saker hela tiden, vi har lärt oss mycket om designhistoria och blivit än mer målmedvetna. Vi har också fått möjlighet att knyta kontakt och jobba med fantastiska människor både utomlands och på hemmaplan på ett sätt vi inte hade kunnat föreställa oss. Människor vi beundrat i åratal.

Vad har överraskat er mest med HoF?
Från första början: att alla de vi kontaktat sa ja till att träffa oss. Flera av kvinnornas arbeten är knappt dokumenterade och några har nästan ingenting publicerat om sig. Just nu är vi mest överraskade över att det är svårt att hitta finansiering till projektet. Vi vet att det vi gör är ett pionjärarbete.

Hall of Femmes bloggen hittar du här.

Bild överst. Paula flankerad av Samira och Angela på Pentagram.

Bild underst: Paulas servett med namn hon skrev till HoF i baren.

Att se fram emot 2011

Eftersom jag inte var omnämnd i DN Söndags lista på 2011 års människor tvingas jag att göra en själv. Det här är vad jag ser fram emot 2011, utan inbördes rangordning:

DVD-releasen av animerade långfilmen Summer Wars, regisserad av Hayao Miyazakis arvtagare Mamoru Hosoda.

Att jag och Andreas Berg äntligen blir klara med vår antologi om svensk illustration på 1900-talet.

Hanna Heilborn, David Aronowitsch och Mats Johanssons nya animerade dokumentär Sharaf.

Brev från Eric Ericson i regi av Ellen Lamm på nationalscenen Dramaten. Premiär 15 april.

Att läsa fortsättningen på seriealbumet Sweet Tooth av Jeff Lemire. Del 2: ”In captivity” kom ut i USA den 8 december.

Att se vad som händer på ”nya” Arkitekturmuseet, som numera har som uppgift att visa och berätta om design och konsthantverk också. Konstigt nog ska det fortsätta att heta Arkitekturmuseet, men om Lena Rahoult gör sitt jobb kommer folk att se till innehållet och inte till namnet.

Seinfeld på Globen.

Marjane Satrapis nya film Poulet aux prunes (Kyckling med plommon) efter serieromanen med samma namn.

Seriefrämjandets satsning på seriefestivalen MoCCa Art Festival i New York i April. Mer om detta senare.

Tidningen Feministiskt Perspektiv. Nedräkningen har börjat!

Yuri är kavaj

Som några av er vet jobbar jag halvtid på Iaspis och ibland händer det grejer där som jag vill skriva om här. Är det nepotism? Nej.

Just nu har vi en japansk kille i en av gästateljéerna. Han heter Yuri Suzuki och är designer. Eller uppfinnare. Eller designer… uppfinnare. Designer!

Han har bland annat gjort en frukostmaskin. Och en skivspelare med sex armar som alla spelar varsitt spår på en skiva med olika beats (i samma takt).

Nästan alla Yuris uppfinningar handlar om musik eller ljud. Han började sin yrkesbana som musiker och DJ. Jag har sett honom spela theramin och det var första och enda gången som det instrumentet var meningsfullt öht (Fylkingenfans, don’t kill me!). Han har till och med byggt en egen theramin av en manet.

Just nu har han precis kommit hem från CoCA i Torun, Polen där han har byggt en utställning tillsammans med Kajsa Ståhl och Maki Suzuki (ej släkt) från Åbäke. Tillsammans kallar de sig för SUZUKI ÅFFICE. Bilder från utställningen finns på Yuris hemsida (titta under flickr). På hemsidan kan man också följa Yuri i studion via en webcam. En gång var jag med. Woop! Woop!

www.yurisuzuki.com

Byggstudio på Arkitekturbiennalen i Venedig

De senaste månaderna har nordiska arkitekter och formgivare avlöst varandra på Venedigbiennalens Nordiska paviljong. Projektet heter At Work With och är initierat av Tor Lindstrand a. k. a. Economy och Anders Johansson och Erik Wingqvist från Testbed Studios på uppdrag av Arkitekturmuseet i Stockholm. At Work With är en plats för diskussion, filmvisningar, interaktion, provokation, drömmar, matlagning och olika ryck. Den senaste tiden har t ex norska Rintala Eggertsson, finska Boing Being norsksvenska Byggstudio avlöst varandra. Här berättar Hanna Nilsson och Sofia Østerhus från Byggstudio om sin upplevelse av biennalen.

Vad gjorde ni?
Vi är intresserade av människors relation till växter och hur man använder växter i olika sammanhang. Tidigare har vi samlat på krukväxters bakgrundshistorier i Vintage Plant. På biennalen ville vi undersöka ämnet växter i förhållande till specifika miljöer, kan man förknippa en specifik art med en viss byggnadstyp eller sammanhang? Finns det fina och fula växter?
Man kan säga att vi byggde upp interaktiva diagram med ganska vanliga växter i nordiska paviljongen. Besökarna kunde placera växterna i diagrammen med parametrar som fin/ful, manlig/kvinnlig, offentlig/privat i förhållande till olika värdeord. De kunde också para ihop olika interiörer med olika växter (pappersmodeller) och lämna tips på sitt favoritträd på en World Tree Map. Tidigare har vi samlat in folks bästa trädtips i Botkyrka, nu utvidgade vi till hela världen.
Vi hoppas att detta kan bli en inledning till att börja jobba med att formge offentliga planteringar.

Hur togs det emot?
Många besökare på arkitekturbiennalen kollar mest på själva huset nordiska paviljongen och speciellt träden, men resten är väldigt nyfikna och dök lätt in i våra ämnen. Speciellt barn och yngre människor verkade precis förstå vad vi höll på med och dem kunde man ha roliga växtsamtal med. Folk tycker om att delta! Trädkartan var en succé, man behövde inte förklara något, folk markerade lydigt ut sitt träd och skrev ner en massa om det.
Folk hade väldigt lika växtåsikter när det gällde att dela in dem i offentliga och privata. När det gällde växters status var det också ganska lika men vissa besökare verkade ligga ”före” andra. Många tyckte att orkidén hade hög status, andra hävdade dock att den är på väg ner eftersom den nu finns överallt.
Många log och såg glada ut när de förstod vad vi höll på med. Det var speciellt och intressant att vara med under hela utställningen, att se hur besökarna gick runt och vad de fastnade för. Det brukar man ju inte studera så i detalj som vi nu fick möjlighet till.

Hur var det för er?
Roligt att möta så mycket folk och att det var så mycket unga människor där!
Men svårt att bedöma hur mycket vi syntes, en vecka går ganska snabbt och folk verkade ha ganska bråttom, de har tydligen en begränsad tid att tillbringa inne på området.
Vi hade inte tid att kolla runt så mycket på de andra utställningarna, men själva området med alla paviljonger är speciellt och lite overkligt. Pampigt men ganska gammaldags idé med skryt från olika länder. Ganska varierande innehåll och kvalitet verkar det som.
Det var kul att vara värdar för nordiska paviljongen! Vi låste och öppnade varje dag. Spännande att snoka i förrådet där varje nordiskt land har ett eget skåp med sitt namn ingraverat i mässing. Det kändes speciellt och lite gammaldags det med. Paviljongen är ju lite sliten och förfallen här och var, det var överraskande.
Venedig i sig är så fint, det bästa var när vi fick buda växter i båt till biennalen från en plantskola som låg mellan några kanaler. Stockholm känns inte som nordens Venedig efter det.

Bild: Byggstudio. Titta på At Work With-hemsidan. Där finns länkar till alla medverkande och deras projekt.

Från skiss till färdig produkt: Glenn Adamson

Adamson är inte bara seriefigur eller ett pris till duktiga serietecknare. Det är även en konsthantverksteoretiker/historiker på det underbara museet Victoria & Albert i London. Glenn Adamson har bland annat grundat tidskriften The Journal of Modern Craft, en tidskrift som på engelska kallas för ”peer-reviewed publication”. Som forskare är det renommerande och mycket viktigt att publicera sig i sådana publikationer om man vill ha fortsatta anslag. Att Glenn har startat Journal of Modern Craft betraktas därför som något av en hjälteinsats.

Idag upptäckte jag att Glenn Adamson har en blogg på temat skisser. Från skisser till färdigt projekt – ”From Scetch to Product” heter den och är väldigt underhållande. Titta bara på ovanstående bild av en ung Tony Clegg som ”ritar” genom att kasta upp ett rep i luften. Eller det här inlägget om ränder. Underbart.

Pau gång

Med anledning av tvåhundraårsjubileet av den första franska kungen i Sverige har man bland annat bjudit in svenska designstudion Medium att göra något i den franska staden Pau. Medium i sin tur bjöd in ett antal svenska formgivare att bidra till affischutställningen ”I like my town”. Samtidigt presenteras samma formgivare i en utställning på ESAC, en konst- och designhögskola i staden.

Såhär beskriver Mediums Jake Ford tankarna bakom ”I like my town”:

‘I like my town, but I can’t say exactly what I like about it. I don’t think it’s the smell. I’m too accustomed to the monuments to want to look at them. I like certain lights, a few bridges, café terraces. I love passing through a place I haven’t seen for a long time.’

Georges Perec, Species of Spaces and Other Pieces.

One reference point for the project is a quote by the french writer Georges Perec. His fascination with the apparently trivial details of everyday life – the infra-ordinary, offers an approach for experiencing our quotidian environments in new ways. Contrary to the spectacle of the tourist, familiarity of a place allows new understandings and readings, by focussing on detail rather than the whole. The celebration of the mundane and everyday is a principle that runs through all Medium projects.

Medium have invited a group of 9 young Swedish graphic designers to produce a series of posters responding to this principle of observation. Medium’s contribution will add an additional layer of references for how familiar places can be explored or re-discovered. We hope these posters will become tools for the resisdents of Pau to explore their town in a new ways.

De medverkande formgivarna är är Adam Bergholm, Byggstudio, Jenny Enequist, S+M (Sara Kaaman & Martin Falck), Johanna Lewengard, Medium, Museum Studio, Matilda Plöjel, Johan Thermaenius och Jonas Williamsson.

I Like My Town

Pau, Frankrike

14 oktober–14 november 2010

Foto: Jake Ford