Kategori: Föreläsning
SPX – seriemässa på Kulturhuset
SPX – Small Press Expo pågår mellan 5 och 8 maj på Kulturhuset (i Stockholm). Det är en liten men intensiv mässa med fokus på alternativa serier. Årets tema är ”humor och allvar”. Det är som vanligt Serieteket som arrangerar och det är fri entré till allt. I samband med SPX anordnas även ett filmprogram i Klarabiografen. Den femte maj inleder man med en filmafton på temat ”Cinco de Mayo” – mexikansk brottarfilm-galore. Här är programmet för det:
5/5 BATMANIA RETURNS/CINCO DE MAYO:
Batman och mexikanska brottare
Vi bjuder in till en storartad säsongsavslutning med The Dark Knight (Christopher Nolan, 2008, 152 min) i Klarabiografen samt Batquiz, djs och mexikanska brottarfilmer i World News Café.
16:00 Festen börjar i WNC – Batmusik och brottarfilm
17:00 Batquiz delas ut
17:45 Sista chansen att lämna in sitt quiz.
18:00 Prisutdelning följt av filmstart i Klarabiografen
Om jag ska förhandstipsa om aktiviteter under resten av helgen så tror jag att det här blir roligast:
7 maj 15:30 – 16.15 Studio 3
Martin Kellerman intervjuas.
Och att det här blir tråkigast:
7 maj 17:30 – 18:15 Studio 3
”Hur mår den svenska humorn?” Panel med Jonas Darnell m.fl. Moderator: Fredrik Strömberg
Nä, jag skojar bara.
Hela programmet hittar du här.
Ellen Lupton föreläser på Södertörns högskola!
Ellen Lupton (USA), renommerad curator, designer, skribent, föreläsare och lärare, kommer till Stockholm på fredag!
Föreläsningen på Södertörns Högskola har titeln ”Reading/Writing/Typography”. Den är öppen för alla så kom dit tidigt för att få plats.
Läs mer om Ellen och föreläsningen på Södertörns högskolas hemsida.
Open School på Old School
På Konstfack pågår en serie öppna föreläsningar arrangerade av Martin Frostner, lärare på Grafisk Design. De går under namnet Open School och på torsdag kl 16.30 är det Maki Suzuki från Åbäke som ska prata lite.
Håll tummarna för Studio Soi ikväll!
En rolig sak med juryföreläsningarna var att de var så olika varandra.
Jakob Shuh från Studio Soi jobbar i huvudsak med animationer för barn. Just idag avgörs det om deras film The Gruffalo får en Oscar för bästa animerade kortfilm!
Daniel Bergmann från agenturen Stink visade och berättade om olika jobb deras regissörer gjort. Stink representerar till exempel svenskarna Adam Berg och Stylewar.
Quayola visade filmer ur sin Strata-serie. Han jobbar både självständigt och kommersiellt och hade en del intressanta tankar om genren ”digital art”. Som konstnär representeras han bland annat av Bitforms Gallery i New York.
Quayola talade sig varm för Googles Art Project, där Google fotograferar och lägger ut konst från 17 av världens största konstmuseum. Högupplöst.
Bild: Art Project från Tate Britain: Portrait of an Unknown Lady attributed to Marcus Gheeraerts.
Pick me up en gång till
Ja! Pick Me Up kommer tillbaka den 17-27 mars på Somerset House i London. I år är det Anthony Burrill som kommer att ha sin arbetsplats i utställningen och liksom förra året är det formgivare och illustratörer från England och världen som ställer ut verk. Allt är till salu och ackompanjeras av olika evenemang under hela utställningsperioden.
Pick Me Up finns såklart både på Facebook och Twitter.
Att se fram emot 2011
Eftersom jag inte var omnämnd i DN Söndags lista på 2011 års människor tvingas jag att göra en själv. Det här är vad jag ser fram emot 2011, utan inbördes rangordning:
DVD-releasen av animerade långfilmen Summer Wars, regisserad av Hayao Miyazakis arvtagare Mamoru Hosoda.
Att jag och Andreas Berg äntligen blir klara med vår antologi om svensk illustration på 1900-talet.
Hanna Heilborn, David Aronowitsch och Mats Johanssons nya animerade dokumentär Sharaf.
Brev från Eric Ericson i regi av Ellen Lamm på nationalscenen Dramaten. Premiär 15 april.
Att läsa fortsättningen på seriealbumet Sweet Tooth av Jeff Lemire. Del 2: ”In captivity” kom ut i USA den 8 december.
Att se vad som händer på ”nya” Arkitekturmuseet, som numera har som uppgift att visa och berätta om design och konsthantverk också. Konstigt nog ska det fortsätta att heta Arkitekturmuseet, men om Lena Rahoult gör sitt jobb kommer folk att se till innehållet och inte till namnet.
Seinfeld på Globen.
Marjane Satrapis nya film Poulet aux prunes (Kyckling med plommon) efter serieromanen med samma namn.
Seriefrämjandets satsning på seriefestivalen MoCCa Art Festival i New York i April. Mer om detta senare.
Tidningen Feministiskt Perspektiv. Nedräkningen har börjat!
What matters to you! lunchföreläsning med Peter Saville
Efter att ha lyssnat på Peter Savilles fullsatta lunchsamtal med Martin Farran Lee på HDK (arrangör ADA, Welcome, HDK) i torsdags är det som hänger kvar hos mig, ”What matters to you”. Jag tycker hela herr Savilles föreläsning just handlar om det, att jobba med saker som har betydelse för dig själv. Så har han förhållit sig genom sitt yrkesliv. Och hans bana har varit allt annat än rak. Kanske rak i den meningen att han har varit ovillig att kompromissa och haft hög integritet, gjort banbrytande grafisk form, men detta har också betytt att han varit totalt pank och utan jobb i vissa perioder. Han har vågat satsa och vågat misslyckas. Som i början av nittiotalet då han i stort sett var satt i konkurs och hade åkt över Atlanten för att jobba i USA. Att förstå betydelsen av att vara utan pengar och riktigt himla barskrapad, dessutom i USA där du inte är någon om du inte har pengar. Du räknas inte. Som Saville själv sade, han skulle inte vilja vara utan denna erfarenhet fast det var jävligt jobbigt att ha varit med om. Det kom absolut att påverkar honom senare i livet.
Jag får nog dela upp föreläsningen i årtionden för att det skall funka, i bloggformat. Innan jag gör det, vill jag bara bjuda på några härliga sägningar från Mr Saville;
Lots of young people go in to Graphic Design and think it is art. That is a big mistake. You learn later on that it is not.
In the early seventies we were uncertain about the future. The sixties was such a forward looking era, but the drugs didn’t turn out to be as good as we thought, the sex had its backsides and the plastic furniture’s started to break.
At the Factory we were an autonomous collective. And later on money was being spent on idealistic ventures, such as the Hacienda.
Record covers have no respect in the Design world. And they are right. There is no critical message to be communicated. The brief is to make the ”principal” artist happy. So if you make a Madonna cover, it is all about if Madonna is happy. That is indulgence, the entry level is the same as children’s artwork. But you can use the communication and try to do something different.
The nineties was the most difficult time, when the eighties was a fantasy trip.
Design is not about you, particularly Graphic Design. The more money the less you will identify with the message.
I have retired form pretending to be a communications designer.
If a project is genuine and actually matters, then it is worth doing for me.
Nu till 70-talet i nästa inlägg.
Peter Saville, 70-tal konstskola och The Factory
Det började egentligen redan i grundskolan i Manchester, intresset för grafisk design. Då visste han bara inte att det var så det kallades. Saville berättade om hur han och hans kompis Malcolm Garrett tillbringade det mesta av sin tid i teckningssalen och hur dom var enormt inspirerade av popkonsten som florerade då. Hur dom brukade göra sina egna skivomslag, när deras unga bildlärare sa till dem en dag; killar har ni någonsin funderat på att plugga grafisk design?
Saville berättade hur han gick hem till sina föräldrar med en bra och en dålig nyhet. Den goda var att han ville ta en examen, den dåliga var att han skulle söka till en konstskola. Och på den vägen är det. 1978, samma år som Saville tar sin examen från Manchester Polytechnic i grafisk design, gör han sin första affisch för Tony Wilsons ”Factory Club”. 1979 startar det legendariska skivbolaget Factory Records och om detta berättar Saville väldigt underhållande. Som han säger, ingen av oss hade en aning om hur man driver ett företag.
Utifrån detta perspektiv så gör alla lite som dom tror man ska göra. Så Saville ”leker” skivomslagsmakare och gör som han tror en sån gör, Rob som var manager för Joy Division, ja han försökte vara lite som han tänkte en manager skall vara. Allt detta resulterade i en helt autonom grupp berättade Saville där ingen hade synpunkter på vad de andra gjorde. Detta lägger också grunden till företagskulturen i The Factory och kom att bli företagets filosofi, av en ren slump berättar Saville.
Peter Saville, 80-tal New Order, Peter Saville & Associates och Nick Knight
I Savilles fall, hade inte ens banden på Factory Records åsikter om skivomslagen alla gånger. Under tioårstid (från 1981), gjorde han skivomslag till New Order där bandet inte ens såg omslaget innan skivan var tryckt och färdig. Efter Ian Curstis självmord (Joy Division) förändrades allt. Från Joy Division, bildades New Order. I New Order rådde alltid total oenighet. Därför skötte alla sitt. Bandet spelade in dom skivor dom ville ge ut. Saville gjorde de omslag till New Order han ville göra, utan att ens ha lyssnat på musiken. Martin Hannah som var producenten, ja, han producerade kommande New Order album så som han ville. När skivan var klar, först då fick alla involverade ta del av helheten.
Det som slår mig när jag sitter och lyssnar på herr Saville är att han är ju bara 55 år gammal, det är ju ingen ålder. Men han pratar redan så oerhört mycket i ett retroperspektiv, i en svunnen tid. Det är som att det var ”då allt hände”. Då under sjuttio och åttiotalet, kanske till och med nittiotalet. På något sätt gör det mig lite vemodig, hur han åker runt världen och föreläser om det han gjorde för fyrtio år sedan. Det är nästan som att han blir fången i sitt egna förflutna.
Saville lämnar Factory Records i slutet av sjuttiotalet. Han berättar, pappa sa åt mig att skaffa ”ett riktigt jobb” med lönekuvert varje månad. På Factory fick ingen betalt, det fanns inga pengar. Men vi gjorde det vi ville.
Han flyttar till London och tar anställning som Art Director på Dindisc, en del av Virgin Records under några år. Gör omslag till Ultravox och Roxy music. Samarbetar samtidigt med Ben Kelly som startar den nya nattklubben Hacienda i Manchester. På så sätt vill Factory Records grundarna återgälda ungdomarna från Manchester, genom att öppna en nattklubb till dem. Efter Ian Curtis bortgång börjar Joy Division skivorna sälja väldigt bra och helt plötsligt finns det pengar. Pengar som investerades i Hacienda. Saville berättar, Hacienda stod helt tom under fem, sex år. Det vi ville ge till Manchesters unga ville dom inte ha.
När jag läser Design Museums utmärkta biografi över Peter Saville inser jag att The Factory tiden där Peter Saville var med, i Manchester var ett år! På Saville, i hans lunchsamtal lät denna tid nästan som ett decennium. Med denna vetskap är det ännu mer fascinerande hur enormt inflytelsrik denna epok har varit, både musikaliskt och estetiskt med de affischer och skivomslag Saville formgav. Slutet av sjuttiotalet var verkligen hans stora genombrott.
Åttiotalet fortsätter, Saville slutar på Virgin, öppnar sin egna designstudio, Peter Saville Associates ihop med Brett Wickens. Man arbetar med band som Wham!, Peter Gabriel, gör designprogram till Whitechapel Art Gallery i London. Det är under åttiotalet Saville hittar in i modevärlden. Via fotografen Nick Knight som Saville gjort visitkort till, drar Knight med Saville i Yohji Yamamoto samarbetet som pågår under många år.
Peter pratar om samarbetet med Yohji, efter ett tag var det jag och Yohji – mot företaget Yohji Yamamoto. Dom hatade ”Game over” kampanjen vi gjorde 1991, cheferna gillade den inte alls. Yohji hade ju flera linjer i företaget Yohji Yamamoto. Det var de lite mer tillgängliga kläderna, dem som drog in pengarna. Sedan var det de mer avantgardistiska, det var dem som Yohji ville göra och utvecklades av. Det slutade med att jag gjorde Art Direction som cheferna inte ville ha och Yohji gjorde kläder ingen kunde ha på sig. Det var den typen av kläder som arkitekter köpte och hängde på väggen, säger Peter och skrattar.
Peter Saville, 90-tal ekonomisk kris, Suède och The Apartment
1990 Peter Saville and Associates går en ekonomisk kris till mötes. Företaget är konkursmässigt och Saville beger sig till USA för att sedan som han själv säger bli räddad av Pentagram. För mig var det en masterutbildning i grafisk design, jag hade aldrig lärt mig några regler jag hade inte lärt mig hur saker fungerade i verkligheten. Pentagram tog in mig som delägare, så det var ingen degradering. Här lärde jag mig massor andra saker. Hur designuppdrag fungerar med riktiga kunder, där man tar mycket betalt per timme. För mig tog dem 1300 pund i timmen, och detta var 1990. En sjuhelsikes massa pengar. Men det funkade inte. Jag kunde inte vara så lönsam. Speciellt inte för en kille som jag som aldrig kom in på kontoret före lunch.
1991 upphör Factory Records. Efter två år på Pentagram jobbar Saville på lite olika byråer, bland annat i Los Angeles för att sedan återvända till London 1995 och starta ”The Apartment” med den tyska reklambyrån Meiré and Meiré. Det är även denna tid, 1996 Saville och Knight gör det banbrytande omslaget till Suède ”Coming Up”.
