Kategori: Inspiration
Unfinished business i Göteborg
Kerstin Hanson, grafisk formgivare med mönster och typografi som specialitet, har ungefär tjugo stycken skissböcker fulla av tankar, bilder och egna teckningar. Rum för papper i Göteborg kom för ett tag sedan på den briljanta idén att ställa ut dessa böcker och sedan dess har Kerstin bläddrat och funderat på vad hon ska välja att lyfta fram.
På onsdag kl 15 kan den som befinner sig i Victoriapassagen se vad hon kom fram till. Då är hon själv där och berättar om det självklara tilltalet i en skiss och varför det är så svårt att behålla det när man sätter sig framför datorn för att jobba ”på riktigt”.
Utställningen pågår fram t o m 16 april.
Bild: Från Kerstins utställningsblogg.
Hej Hall of Femmes! vad gör ni nu?
Hej Angela Tillman Sperandio och Samira Bouabana på Hjärta Smärta! Vi är nyfikna på hur det går för Hall of Femmes, om ni har nya saker pågång? Men för dem som inte känner till projektet sedan tidigare så backar vi bandet lite.
Vad är Hall of Femmes?
Hall of Femmes är ett projekt om kvinnliga grafiska formgivare som vi startade för några år sedan. Hittills har det resulterat i tre intervjuresor, en föreläsning med Ruth Ansel på Moderna Museet och tre intervjuböcker.
Varför startade ni HoF?
Vi ville hitta kvinnliga grafiska formgivare och art directors som arbetat ett helt yrkesliv i branschen och som kunde tjäna som förebilder för yngre generationer. Vi tror på förändring genom kunskap och vi ser en stor kunskapslucka både hos utövare och på skolorna. Där hoppas vi vårt arbete med Hall of Femmes kanske kan hjälpa till och förändra saker på sikt.
Vad händer härnäst?
Just nu håller vi på med boken om Paula Scher. Hon är en riktig superstjärna, en mästare med bokstäver och en riktig citatmaskin. Vi är också i startgroparna med boken om Janet Froelich, en bok som kräver extra mycket research från vår sida. Den 29:e mars har vi bokrelease på de första böckerna i Malmö. Vi har också bokat in en ny USA-resa i vår då vi ska förbereda en utställning som planeras i London nästa år.
Vad har projektet lärt er mest?
Att det går att förbättra saker, precis det man vill med sin formgivning. Vi har också fått nya och utökade yrkesroller och där lär vi oss nya saker hela tiden, vi har lärt oss mycket om designhistoria och blivit än mer målmedvetna. Vi har också fått möjlighet att knyta kontakt och jobba med fantastiska människor både utomlands och på hemmaplan på ett sätt vi inte hade kunnat föreställa oss. Människor vi beundrat i åratal.
Vad har överraskat er mest med HoF?
Från första början: att alla de vi kontaktat sa ja till att träffa oss. Flera av kvinnornas arbeten är knappt dokumenterade och några har nästan ingenting publicerat om sig. Just nu är vi mest överraskade över att det är svårt att hitta finansiering till projektet. Vi vet att det vi gör är ett pionjärarbete.
Hall of Femmes bloggen hittar du här.
Bild överst. Paula flankerad av Samira och Angela på Pentagram.
Bild underst: Paulas servett med namn hon skrev till HoF i baren.
Pick me up en gång till
Ja! Pick Me Up kommer tillbaka den 17-27 mars på Somerset House i London. I år är det Anthony Burrill som kommer att ha sin arbetsplats i utställningen och liksom förra året är det formgivare och illustratörer från England och världen som ställer ut verk. Allt är till salu och ackompanjeras av olika evenemang under hela utställningsperioden.
Pick Me Up finns såklart både på Facebook och Twitter.
Hjältinna
Leanne Shapton är kvinnan bakom boken ”Important Artifacts and Personal Property from the Collection of Lenore Doolan and Harold Morris, Including Books, Street Fashion, and Jewelry” som kanske några av er har hemma i bokhyllan. Det är en underbar liten fotobok. Utklädd till auktionskatalog listar den objekt ur ett vanligt kulturarbetarhem samtidigt som den berättar historien om ett förhållandes uppgång och fall. Idén är lika genial som genomförandet är konsekvent.
Leanne Shapton är dessutom en renommerad illustratör och – förläggare.
Tillsammans med ett helt gäng andra driver hon J&L Books, ett litet, ideellt förlag som ger ut böcker av illustratörer, fotografer och en och annan skribent. Leanne Shaptons egen bok ”Toronto” är ett exempel. ”Drawings on Hands”, teckningar av händer samlade av Serge Onnen, ett annat.
Bild: Leanne Shapton, Asleep at DJ’s house, 2002. Ur boken Toronto.
Att se fram emot 2011
Eftersom jag inte var omnämnd i DN Söndags lista på 2011 års människor tvingas jag att göra en själv. Det här är vad jag ser fram emot 2011, utan inbördes rangordning:
DVD-releasen av animerade långfilmen Summer Wars, regisserad av Hayao Miyazakis arvtagare Mamoru Hosoda.
Att jag och Andreas Berg äntligen blir klara med vår antologi om svensk illustration på 1900-talet.
Hanna Heilborn, David Aronowitsch och Mats Johanssons nya animerade dokumentär Sharaf.
Brev från Eric Ericson i regi av Ellen Lamm på nationalscenen Dramaten. Premiär 15 april.
Att läsa fortsättningen på seriealbumet Sweet Tooth av Jeff Lemire. Del 2: ”In captivity” kom ut i USA den 8 december.
Att se vad som händer på ”nya” Arkitekturmuseet, som numera har som uppgift att visa och berätta om design och konsthantverk också. Konstigt nog ska det fortsätta att heta Arkitekturmuseet, men om Lena Rahoult gör sitt jobb kommer folk att se till innehållet och inte till namnet.
Seinfeld på Globen.
Marjane Satrapis nya film Poulet aux prunes (Kyckling med plommon) efter serieromanen med samma namn.
Seriefrämjandets satsning på seriefestivalen MoCCa Art Festival i New York i April. Mer om detta senare.
Tidningen Feministiskt Perspektiv. Nedräkningen har börjat!
What matters to you! lunchföreläsning med Peter Saville
Efter att ha lyssnat på Peter Savilles fullsatta lunchsamtal med Martin Farran Lee på HDK (arrangör ADA, Welcome, HDK) i torsdags är det som hänger kvar hos mig, ”What matters to you”. Jag tycker hela herr Savilles föreläsning just handlar om det, att jobba med saker som har betydelse för dig själv. Så har han förhållit sig genom sitt yrkesliv. Och hans bana har varit allt annat än rak. Kanske rak i den meningen att han har varit ovillig att kompromissa och haft hög integritet, gjort banbrytande grafisk form, men detta har också betytt att han varit totalt pank och utan jobb i vissa perioder. Han har vågat satsa och vågat misslyckas. Som i början av nittiotalet då han i stort sett var satt i konkurs och hade åkt över Atlanten för att jobba i USA. Att förstå betydelsen av att vara utan pengar och riktigt himla barskrapad, dessutom i USA där du inte är någon om du inte har pengar. Du räknas inte. Som Saville själv sade, han skulle inte vilja vara utan denna erfarenhet fast det var jävligt jobbigt att ha varit med om. Det kom absolut att påverkar honom senare i livet.
Jag får nog dela upp föreläsningen i årtionden för att det skall funka, i bloggformat. Innan jag gör det, vill jag bara bjuda på några härliga sägningar från Mr Saville;
Lots of young people go in to Graphic Design and think it is art. That is a big mistake. You learn later on that it is not.
In the early seventies we were uncertain about the future. The sixties was such a forward looking era, but the drugs didn’t turn out to be as good as we thought, the sex had its backsides and the plastic furniture’s started to break.
At the Factory we were an autonomous collective. And later on money was being spent on idealistic ventures, such as the Hacienda.
Record covers have no respect in the Design world. And they are right. There is no critical message to be communicated. The brief is to make the ”principal” artist happy. So if you make a Madonna cover, it is all about if Madonna is happy. That is indulgence, the entry level is the same as children’s artwork. But you can use the communication and try to do something different.
The nineties was the most difficult time, when the eighties was a fantasy trip.
Design is not about you, particularly Graphic Design. The more money the less you will identify with the message.
I have retired form pretending to be a communications designer.
If a project is genuine and actually matters, then it is worth doing for me.
Nu till 70-talet i nästa inlägg.
Peter Saville, 70-tal konstskola och The Factory
Det började egentligen redan i grundskolan i Manchester, intresset för grafisk design. Då visste han bara inte att det var så det kallades. Saville berättade om hur han och hans kompis Malcolm Garrett tillbringade det mesta av sin tid i teckningssalen och hur dom var enormt inspirerade av popkonsten som florerade då. Hur dom brukade göra sina egna skivomslag, när deras unga bildlärare sa till dem en dag; killar har ni någonsin funderat på att plugga grafisk design?
Saville berättade hur han gick hem till sina föräldrar med en bra och en dålig nyhet. Den goda var att han ville ta en examen, den dåliga var att han skulle söka till en konstskola. Och på den vägen är det. 1978, samma år som Saville tar sin examen från Manchester Polytechnic i grafisk design, gör han sin första affisch för Tony Wilsons ”Factory Club”. 1979 startar det legendariska skivbolaget Factory Records och om detta berättar Saville väldigt underhållande. Som han säger, ingen av oss hade en aning om hur man driver ett företag.
Utifrån detta perspektiv så gör alla lite som dom tror man ska göra. Så Saville ”leker” skivomslagsmakare och gör som han tror en sån gör, Rob som var manager för Joy Division, ja han försökte vara lite som han tänkte en manager skall vara. Allt detta resulterade i en helt autonom grupp berättade Saville där ingen hade synpunkter på vad de andra gjorde. Detta lägger också grunden till företagskulturen i The Factory och kom att bli företagets filosofi, av en ren slump berättar Saville.
Peter Saville, 80-tal New Order, Peter Saville & Associates och Nick Knight
I Savilles fall, hade inte ens banden på Factory Records åsikter om skivomslagen alla gånger. Under tioårstid (från 1981), gjorde han skivomslag till New Order där bandet inte ens såg omslaget innan skivan var tryckt och färdig. Efter Ian Curstis självmord (Joy Division) förändrades allt. Från Joy Division, bildades New Order. I New Order rådde alltid total oenighet. Därför skötte alla sitt. Bandet spelade in dom skivor dom ville ge ut. Saville gjorde de omslag till New Order han ville göra, utan att ens ha lyssnat på musiken. Martin Hannah som var producenten, ja, han producerade kommande New Order album så som han ville. När skivan var klar, först då fick alla involverade ta del av helheten.
Det som slår mig när jag sitter och lyssnar på herr Saville är att han är ju bara 55 år gammal, det är ju ingen ålder. Men han pratar redan så oerhört mycket i ett retroperspektiv, i en svunnen tid. Det är som att det var ”då allt hände”. Då under sjuttio och åttiotalet, kanske till och med nittiotalet. På något sätt gör det mig lite vemodig, hur han åker runt världen och föreläser om det han gjorde för fyrtio år sedan. Det är nästan som att han blir fången i sitt egna förflutna.
Saville lämnar Factory Records i slutet av sjuttiotalet. Han berättar, pappa sa åt mig att skaffa ”ett riktigt jobb” med lönekuvert varje månad. På Factory fick ingen betalt, det fanns inga pengar. Men vi gjorde det vi ville.
Han flyttar till London och tar anställning som Art Director på Dindisc, en del av Virgin Records under några år. Gör omslag till Ultravox och Roxy music. Samarbetar samtidigt med Ben Kelly som startar den nya nattklubben Hacienda i Manchester. På så sätt vill Factory Records grundarna återgälda ungdomarna från Manchester, genom att öppna en nattklubb till dem. Efter Ian Curtis bortgång börjar Joy Division skivorna sälja väldigt bra och helt plötsligt finns det pengar. Pengar som investerades i Hacienda. Saville berättar, Hacienda stod helt tom under fem, sex år. Det vi ville ge till Manchesters unga ville dom inte ha.
När jag läser Design Museums utmärkta biografi över Peter Saville inser jag att The Factory tiden där Peter Saville var med, i Manchester var ett år! På Saville, i hans lunchsamtal lät denna tid nästan som ett decennium. Med denna vetskap är det ännu mer fascinerande hur enormt inflytelsrik denna epok har varit, både musikaliskt och estetiskt med de affischer och skivomslag Saville formgav. Slutet av sjuttiotalet var verkligen hans stora genombrott.
Åttiotalet fortsätter, Saville slutar på Virgin, öppnar sin egna designstudio, Peter Saville Associates ihop med Brett Wickens. Man arbetar med band som Wham!, Peter Gabriel, gör designprogram till Whitechapel Art Gallery i London. Det är under åttiotalet Saville hittar in i modevärlden. Via fotografen Nick Knight som Saville gjort visitkort till, drar Knight med Saville i Yohji Yamamoto samarbetet som pågår under många år.
Peter pratar om samarbetet med Yohji, efter ett tag var det jag och Yohji – mot företaget Yohji Yamamoto. Dom hatade ”Game over” kampanjen vi gjorde 1991, cheferna gillade den inte alls. Yohji hade ju flera linjer i företaget Yohji Yamamoto. Det var de lite mer tillgängliga kläderna, dem som drog in pengarna. Sedan var det de mer avantgardistiska, det var dem som Yohji ville göra och utvecklades av. Det slutade med att jag gjorde Art Direction som cheferna inte ville ha och Yohji gjorde kläder ingen kunde ha på sig. Det var den typen av kläder som arkitekter köpte och hängde på väggen, säger Peter och skrattar.
Peter Saville, 90-tal ekonomisk kris, Suède och The Apartment
1990 Peter Saville and Associates går en ekonomisk kris till mötes. Företaget är konkursmässigt och Saville beger sig till USA för att sedan som han själv säger bli räddad av Pentagram. För mig var det en masterutbildning i grafisk design, jag hade aldrig lärt mig några regler jag hade inte lärt mig hur saker fungerade i verkligheten. Pentagram tog in mig som delägare, så det var ingen degradering. Här lärde jag mig massor andra saker. Hur designuppdrag fungerar med riktiga kunder, där man tar mycket betalt per timme. För mig tog dem 1300 pund i timmen, och detta var 1990. En sjuhelsikes massa pengar. Men det funkade inte. Jag kunde inte vara så lönsam. Speciellt inte för en kille som jag som aldrig kom in på kontoret före lunch.
1991 upphör Factory Records. Efter två år på Pentagram jobbar Saville på lite olika byråer, bland annat i Los Angeles för att sedan återvända till London 1995 och starta ”The Apartment” med den tyska reklambyrån Meiré and Meiré. Det är även denna tid, 1996 Saville och Knight gör det banbrytande omslaget till Suède ”Coming Up”.
Peter Saville, 2000-talet och ”Things I want to do before I die”
Slutet av nittotalet fortsätter med uppdrag för The Pulp, Gay Dad, Dior med flera. För att år 2000 vara med och starta SHOWstudios hemsida med Nick Knight. Tvåtusentalet leder till konsultationer för Givenchy, Selfridges, Pringle, Stella McCartney, EMI. En separatutställning på Design Museet ”The Peter Saville Show” öppnar 2003.
När ungefär en timme har gått (fast här tänker nog ni läsare att han redan pratat i tio timmar, med tanken på hur lång min text håller på att bli) som detta lunchsamtal skall vara så hann Peter Saville i stort sett bara nämna ”The Manchester Project” som jag tycker verkar vara ett enormt spännande uppdrag. Saville blev anlitad för att göra identiteten till sin ursprungsstad Manchester City Council och om detta hade jag verkligen velat höra mer. Idag jobbar Saville främst med konst delvis för att han tycker att det är det enda helt självständiga uttryckssättet vad gäller design så säger Saville, design handlar inte om dig, framför allt inte grafisk design. Som designer avslöjar du inte dig själv, du blir inte personlig. Som konstnär är just avstampet i det personliga det enda du har att tillgå. Såfort du kollar med någon som kan konsthistorien, så kommer allt redan vara gjort. Du kan ge dig fasen på att det du just tänkt göra har någon Tjeckisk konstnär gjort på sjuttiotalet.
När Peter Saville är nära att missa planet, för att han tycker om att prata och han är bra på det, då ställer Martin Farran Lee den sista frågan från publiken.
What triggers you? Saville svarar två saker.
First thing is to exhist. Tiden i USA när jag var barskrapad lärde mig uppskatta och värdera dom basala behoven. Som att kunna ta ett bad, tanka sin bil, betala sina räkningar. Detta måste finnas för att möjliggöra annat.
Det andra är ”What matters to you”. Och det som är betydelsefullt för dig, det ändras. Vad som kan te sig viktigt ena dagen kan ha ändrats till imorgon. Vad du tycker om den här veckan kanske är något annat nästa? Så du måste kunna följa med i denna förändring. När jag har blivit äldre har jag också fått en drivkraft i saker jag vill göra innan jag dör. När jag var yngre tänkte jag inte på döden. Nu ger detta perspektiv motivation; ”Things I wanna do before I die”.
Rungande applåder, signering av någons Saville-bok och en snabb cigarett påväg till flygplatsen. Hej då Peter Saville, kan du inte komma tillbaka och berätta om det där Manchester projektet nån dag? och då behöver du inte dra allt det där från sjuttio- och åttiotalet. Det där som är super spännande att höra. Men som nästan blir en fotboja för dig? Utan då kan du få börja i vår tid. Tiden som är nu. Den tiden du vill ta tillvara på och göra det som har betydelse för dig. Så som du egentligen alltid gjort.
