Tack för i år!

Vinnarna har gått hem med sina diplom, Kolla!-utställningen har monterats ned och ljudet av applåderna under prisgalan ringer inte längre i öronen hos dem som var där på Astoria. Vad vi har kvar av årets Kolla!-tävling är katalogen, minnena och hemsidan. Så vad är det vi har varit med om och vad har vi lärt oss? Jag kan bara tala för mig själv och vad tänkte jag kring grafisk design och illustrationer innan jag började arbeta med årets Kolla!-tävling? Och vad visste jag om dem som har illustration, grafisk formgivning och tecknandet och den rörliga bilden som sina yrken? Inte mycket och ändå är detta en värld som jag tidigare gläntat på dörren till många gånger. När jag nu öppnat den på vid gavel och klivit in har jag befunnit mig i ett på många sätt välbekant universum.

Det finns skillnader, har jag märkt, men det är mer som förenar än som delar Svenska Tecknares medlemsgrupper. Och som den journalist jag är ligger det i min natur att förenkla och sammanfatta verkligheten, gärna på ett slagkraftigt sätt. För att sätta ett ord på vad ni håller på med tycker jag att termen ”kommunikation” fungerar alldeles utmärkt. Ju längre jag har jobbat med Kolla! desto mer tycker jag att det stämmer. Alla jag har träffat har sökt sig till sina respektive yrken för att de vill uttrycka något eller sig själva, för att de vill förändra något eller för att de vill göra världen begriplig. Och för en skrivande journalist som jag, som kan dela ambitionerna, känner jag att mitt främsta verktyg – det svenska språket är mitt största handikapp. Det ligger något i det gamla uttrycket att en bild säger mer än tusen ord. Framför allt så kan en bild förstås på flera olika språk och de begränsningar jag ibland kan känna har ingen jag träffat givit uttryck för.

Lite avundsjuk blir jag på medlemmarna i Svenska Tecknare som i Lennart Eng har en ordförande som är nyfiken på och positivt inställd till framtiden. Saker har blivit bättre, slog han fast när jag intervjuade honom, medlemmarna behöver inte kämpa för att få tillbaka sina original från giriga uppdragsgivare. Den tekniska utvecklingen har även öppnat upp hela världen för svenska grafiska formgivare, illustratörer och tecknare. En arbetsmarknad och en framtid som de grafiska formgivare, tecknare och illustratörer som jag har träffat under det här arbetet står väl rustade för att möta. Vilket gör att det redan nu finns skäl till att se fram emot nästa års Kolla!

Daniel Golling

 

Fem snabba med Ingrid Sydow

Från att ha utbildat sig till grafisk formgivare har Ingrid Sydow gått i bräschen för den digitala revolutionen på kommunikationsbyrån Great Works, och hon har precis gått över till Prime PR där hon verkar som kreatör med digitalt fokus. För Kolla! talar hon ut om lättnaden över att slippa jobba med utomhusannonser, TV och print.

Läs mer

Fem snabba med Sepidar Hosseini

Mångsidig grafisk formgivare och illustratör som är lika bekväm med att skapa tapeter som att koreografera musikvideor. Sepidar Hosseini fick en bra start på karriären med examensarbetet Men ni iranier är ju bra på mönster för två år sedan. För Kolla! delar hon synen på yrket och förklarar varför djungeln inte är så främmande som man kan tro.

Läs mer

Fem snabba med Åsa Anesäter

Åsa Anesäter är jurist på Svenska Tecknare och tillsammans med sin kollega Emma Jarl föreningens förhandlingsguru som ger tänkvärda tips om hur man bemöter uppdragsgivare och som klargör politikens roll för medlemmarnas arbetsvillkor.

Bör man alltid förhandla med en uppdragsgivare?

Det är klart att jag vill säga att man alltid bör förhandla och stå upp för sina rättigheter men det är inte alltid det utrymmet finns. Avtalsbalansen mellan kreatör och beställare är ofta skev till beställarens fördel. Som enskild är du ganska utsatt och värdet av att ha en god relation med en kund och få fortsatta jobb från densamma kan i det längre perspektivet vara mer värt för kreatören än att få igenom alla punkter i en specifik förhandling.

Vad kan göras åt skevheten du beskriver?

Det är inte de enskilda upphovsmän som ska behöva stå upp för att ett helt system är skevt. Vi behöver schyssta branschavtal och ändrad lagstiftning. Som organisation är det lättare att ställa krav och jag har för Svenska Tecknare suttit med i en specialistgrupp på justitiedepartementet inför ändringar i Upphovsrättslagen. Där går det att påverka grunden. Just nu jobbar vi med en utredning om upphovsmannens ställning som avtalsslutande part som EU-parlamentet beställt.

När är det läge att förhandla?

Om villkoren är oskäliga och ersättningen för låg är det alltid läge att påpeka detta. Då märker man också om det finns öppning för förhandling. Finns det ingen vilja från motpartens sida att gå till mötes får man välja mellan att antingen tacka ja till jobbet med risiga förhållanden eller att helt enkelt tacka nej. Mycket av mitt jobb handlar om att tillsammans med vår andra jurist Emma, hjälpa Svenska Tecknares medlemmar med förhandlingar, och ge råd om avtal och prissättning.

Är det något du rekommenderar att man aldrig förhandlar bort?

Friköp ska man undvika eftersom upphovsmannen blir av med alla möjligheter till mer pengar på användningen. Men varje situation kräver sitt och alla branscher våra medlemmar verkar inom fungerar olika. Hur man upplåter sina rättigheter som serietecknare skiljer sig mycket från hur man säljer rättigheter som illustratör i reklambranschen. Om det är så att man gått med på ett friköp är det viktigt att se till att man får visa det man gjort i egen portfolio och på den egna hemsidan.

Är kultur- eller näringspolitiken viktigast för STs medlemmar?

Vissa av våra medlemmar tar del av stipendier och bidrag och vi jobbar för att principen om armlängds avstånd vid offentligt stöd till kultur ska finnas kvar. Biblioteksersättningen är en kulturpolitiskt utformad ersättning som påverkar en annan del av vår medlemskår. Den är vi med och förhandlar. Men framförallt är våra medlemmar till stora delar egna företagare som påverkas av näringspolitiken. Socialförsäkringsområdet är mycket dåligt anpassat för våra medlemmar då sjukförsäkringar, pensioner och arbetslöshetsförsäkringar inte tar hänsyn till deras speciella villkor. På den här bloggen sa vår ordförande Lennart Eng ”våra grupper sjukskriver sig inte”. Det är ju helt galet att en yrkeskår faller utanför ett så viktigt system! Det jobbar vi för att ändra!

Text: Daniel Golling

 

 

Författaren

Barnboksillustratör och författare sedan snart tretton år tillbaka. Emma AdBåge berättar om hur hon ser på ett angeläget jobb, vikten av att vara uppriktig och att ingen detalj – inte ens det egna namnet – är för liten för att lämnas åt slumpen.

– Jag har inte gillat kombinationen av litet d och litet b. Har inte gillat det och har haft trubbel med att få till det snyggt.

Det är därför som Emma AdBåge heter just så. Hon tycker att det blir bättre med versalt b och så blev det. En parentes i sammanhanget, men jag tror att den säger något om henne. Det är svårt att skriva gemena d:n och b:n efter varandra, så varför inte då skriva på ett sätt som funkar och ser bra ut. En viktig detalj, som när den blir rätt, är avgörande för att resultatet ska bli så bra som hon vet att det kan bli. Emma AdBåge säger det inte rätt ut, men hon verkar anse att detaljerna gör helheten.

– Vad är det som lockar folk att berätta saker och vad där det som lockar folk att prata så mycket? Säger hon när jag frågar vari tjusningen med att jobba med illustration och att skriva barnböcker ligger. Det är bara ett annat sätt att uttrycka sig på än att prata, säger hon. Nu när jag är vuxen så är jag inte blyg och har lättare att prata, men jag tycker att jag kan berätta så oerhört mycket med en bild.

Bilderna berättar effektivt vem böckerna handlar om och vilka miljöer de skildrar. Är det överklass eller medelklass det handlar om? Är det flickor eller pojkar som skildras? Är det skitigt eller rent hemma hos karaktärerna? Stämningar kan effektivt etableras med bilder. Och Emma AdBåge är road av att göra detta gentemot barn.

– Till den målgruppen är det viktigt att skriva kort och det är så klart en utmaning, säger hon. Och det är en missuppfattning att det är lätt. Det handlar om nyanser, kommatering, punkter och att få med det man vill säga med ett litet antal ord.

Missuppfattningarna har fått till följd att barnboken inte har så hög status. Det blir lätt så med verksamheter som vem som helst tror att de kan ta sig an, utan vare sig den utbildning, erfarenhet eller tiden som krävs. Ofta är det just yrkesval som har en grund i ett passionerat intresse och ett intresse som hängt med sedan barndomen som många har en luddig och inte sällan fördomsfull uppfattning om.

– Det är nog många kolleger som känner igen sig i att man kanske är hos frisören och berättar vad man gör och svaret blir att ”det där har jag också tänkt göra”. Eller ”det borde man göra mer av” ungefär som att det jag gör är något som man bara hasplar ur sig. Att man ritar lite gubbar.

Hur mår barnboken?

Emma AdBåge vägrar ge sig in i något slags negativism som alla som på ett eller annat sätt sysslar med ”gammelmedia” som dagspress och böcker, oavsett om de är författare, grafiska formgivare eller illustratörer lätt kan falla in i. Emma AdBåge debuterade som nittonåring 2001 och hon börjar känna sig gammal i gemet nu. Att hon ser positivt både på tillståndet för barnboken nu och i framtiden beror på att det är bra stämning i branschen och att hon nu har många unga kolleger som hon inte kände till för fem år sedan. Återväxten är alltså god.

Debatten kring Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat har inte bara tagit barnboksillustrationen ur den kompakta medieskugga den tidigare befann sig i, den har också satt fokus på hur viktigt det är med illustrationer och barnböcker. Att innehållet och värderingarna de förmedlar inte är något som illustratören eller författaren kan bortse från. Emma AdBåge vill inte ge sig in i den diskussionen. Om hon själv har något mål med sina böcker så verkar det vara att visa verkligheten som den är.

– Jag vill inte censureras. En gång ville jag ha med att någon satt med fötterna på bussätet, men det får man ju inte, berättar hon. Men folk gör ju det ändå. Jag också. En del tror att barnbilderna kan inspirera barn att sitta med fötterna på sätet, men jag kan ju inte skriva och teckna böcker som handlar om människor som bara gör rätt hela tiden.

Förutom att skriva och illustrera sina egna böcker illustrerar Emma AdBåge andra författares barnböcker. Om de egna böckerna är en värld hon skapar själv så innebär arbetet med andra författare ett nödvändigt kompromissande.

– Per automatik blir det situationer där man inte håller med varandra, säger hon. Inte bråk, men diskussioner. Och det behöver ju inte vara dåligt.

Text: Daniel Golling

Illustration: Emma Adbåge

Illustration: Emma AdBåge

 

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.