Alla är typografer

Mannen på fotot är min farfar, Allan Andersson. Bilden är från hans dödsannons och när han dog ringde chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartsstidning ner till tryckeriet och skrek: Stoppa pressarna!

Vad hade nu denne Andersson uträttat som förtjänade detta? Hade han med framgång slagits mot världens orättvisor, seglat en båt, gjutit och rest Kopparmärra, invigt Feskekyrka, knockat Floyd Patterson eller förlöst Gert Wingårdh?

För några månader sedan avslutades tv-serien ”Alla är fotografer” på SVT. Johan Rheborg och Henrik Schyffert, Två medelålders komiker med kameror, där de beskriver sig som två amatörer med ett fotointresse och pengar nog att köpa sig lite för dyra kameror. Grundpremissen är att trots att nästan alla går omkring med en kamera i fickan så verkar folk inte bli bättre på att fotografera. Handledda av experter som livnär sig på sin fotografiska verksamhet gav de varandra uppdrag för att kunna utvecklas till skickligare och mer sensitiva medelålders komiker med för dyra kameror.

alla_ar_typografer

I samband med detta dök även den kortlivade hashtaggen #allaärjournalister upp på twitter, denna gång inte med avsikt att i god infotainment-anda folkbilda någon, utan snarare att nyironiskt lyfta fram personer som inte alls var lämpade för journalistik. Redan häromåret läxade Jan Gradvall upp sajten Ajour (helt ok om ni glömt den) med orden ”Om alla är journalister är alla också busschaufförer”. Men sanningen är att i och med att demokratiseringen av produktionsmedlen har skett på det sätt som Chris Anderson, med någon slags Silicon Valley-marxism, beskriver i the Long Tail är alla journalister. Än mer så i vår så kallade kreativa bransch, där alla är fotografer, designers och ad:s. Lite som när Socker-Conny fick ett vikariat som vårdbiträde på Högsommarglädjens långvårdssjukhus och får en vit rock tilldelad sig och säger ”Pangtjong så vart man doktor!”

Faktum är att jag trots min skamlösa svaghet för jantelagen inte har något problem med själva demokratiseringen i sig. Det fanns en period när jag muttrade över att småskuttar med mikroskopiska overheadkostnader skulle prisa ut oss som drev byrå och gjorde anspråk på komplexare och emellanåt svårkommunicerbara kompetensfördelar. Det är som bekant svårt nog att sätta ett pris för design med verkshöjd som det är. Ibland får man resa sig upp i slutet av en kundpresentation efter att strategidelen har betats och presentera den visuella identiteten som vore det roliga timmen. Och det kan ändå falla på att kunden fått en nummer av tips&trickstidningen Cap&Design i knät och läst om ”Dessa färger gäller i höst” och inte sett den föreslagna logotypens färg där. För det sägs att i slutändan handlar det ändå om tycke och smak. Men vad jag insett är att den här problematiken som jag satt där och inbillade mig, var en chimär. Om något underminerar systemet är det snarare de byråer med mångmiljonomsättning som sätter priser baserade på att de har femton praktikanter (OBS överdrift för komisk effekt) som jobbar gratis dygnet runt åt dem.

Det kan vi kalla ett problem. Inte de AD:s, designers eller andra kreatörer som sitter hemma och förkovrar sig och levererar bra saker. Eller, kanske med ett undantag. Jag får stressryckningar i ögonlocken när jag ser någon från Adobepaketgenerationen kallar sig Typograf. Från början var typografyrket ett skrå som omfattade de som yrkesmässigt sysslade med boktryckeriyrket, som sättning med metalltyper och tryck från  typerna (= boktryck).

Den gemensamma yrkesbeteckningen var då typograf; en i yrket utbildad sättare eller tryckare. Lärotiden var i Sverige fyra år. Alla sättare utbildades i den tekniska hanteringen av den typografiska materielen; i vården av svenska språket, hur man skulle stava, stava av, förkorta ord, vilka typer (typografiska tecken) som skulle användas för olika skiljetecknen etc. Utbildningen omfattade också den typografiska formen och de som kunde göra den mest estetiskt tilltalande titelsidan kunde bli kallad ”smaksättare”.

Typograf i sin ursprungliga innebörd är alltså lika levande i Sverige idag som, säg, lampsläckare eller borstbindare och används helt historielöst för att kokett parfyrmera sitt visitkort och CV. För att det låter fräckt och fräscht. För att spela Allan. Pangtjong så var man typograf! Men när ryckningarna lagt sig kanske jag ska släppa rinken och hellre delta i diskussionen: Om alla är fotografer, formgivare eller i synnerhet typografer, vad vill vi då IDAG att denna beskrivning ska innehålla? Vad tycker vi det är rimligt att kräva av designstudenter och autodidakter som känner den här ändå bekanta dragningen till bokstävers form och arrangemang? Vilken sorts hantverkskunnande kan och bör man begära?

Och min farfar Allan då? Nej, ingen storslagen hjälte som ni rimligtvis anat. Men ändå, när jag läser i dödsannonsen: en god pedagog, generös med att dela sina yrkeskunskaper. Någon man kunde lita på i det hetsiga lagarbete som föregår en pressläggning. Han var Typograf.

Fredrik Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.