Anteckningar från ett källarhål

Kolla!-bloggens Elin Lucassi om hur en vanlig dag på jobbet som illustratör, som börjar med att lämna i god tid på skola och förskola med överdragsbyxor och gosedjur, och som slutar som krum, galen stalker med Hitler-mustasch.

Jag när en oerhört romantisk bild av hur det är att vara en skapande människa och odlar gärna myten om det ensamma geniet. Hon som sitter på kammaren, i en hyrd vindskupa eller böjd över referenslitteratur på olika folkbibliotek och ur ångest föder fram mästerverk efter mästerverk. Jag älskar att vara ensam.

En dag i veckan är min. En dag då jag jobbar hemifrån med illustrationsuppdrag. Det är en dag av fruktansvärt fokuserat arbete, men även av fullständig dekadens.
Hemmadagarna börjar ordentligt och värdigt med att barnen i god tid lämnas till skola och dagis. Jag är en god mor som kommer ihåg att packa såväl överdragsbyxor som gosedjur. När jag kommer hem igen brygger jag en kanna kaffe, häller upp den i en termos och går ner i källaren. Det är här min plats finns. Det är här dekadensen sätter i gång.

Jag sätter mig vid skrivbordet och börjar vanligtvis jobba med penna och papper. Senare går jag förmodligen över till dator eller ritplatta beroende på om jag har rit- eller skrivuppdrag. Vilket det än är som sysselsätter min händer och min hjärna blir min kropp allt mer böjd. Sakta kutar jag ner över arbetet med ryggen böjd i den mest oergonomiska ställning världen skådat. Jag lyssnar hela tiden på radio vilket betyder att den enda mänskliga input jag får under hela min arbetsdag är från upprörda pensionärer som hör av sig till Ring P1 och ondgör sig över att de tvingas använda ordet ”chokladboll”. Jag njuter.

2image

Efter ett par timmars intensivt skapande övermannas jag av en akut hunger. Jag har varit så inne i bubblan att jag helt enkelt glömt bort att äta som vanligt folk. I panik försöker jag räta ut min nu rätt krumma kropp för att ta mig en våning upp till köket. Det går sådär. Jag får ta det i etapper och räta ut mig lite i taget. Jag stapplar upp för trappan och lyckas slutligen räta ut mig nog för att kunna rafsa igenom kylskåpet. Vanligtvis hittar jag någon rest från gårdagen som jag äter kall framför datorn. Finns inget färdigt brukar jag småsnacksa fortlöpande under hela dagen. Knäckebröd, kokt ägg eller barnens gamla godisförråd utgör standardmenyn.

Framåt eftermiddagen har jag ont överallt inklusive magen. Dessutom har jag börjat småprata för mig själv. Jag mumlar om färgval och uttryck. Svär över photoshop och garvar åt mina egna skämt. I röran på min överbelamrade arbetsplats och inspirationsvägg tycker jag mig kunna skönja nya mystiska samband. Jag känner att jag närmar mig något stort. Planen för den där serieboken jag någon gång ska våga sätta ihop och skicka till Rolf Classon känns allt mer konkret. Fan om jag inte är ett geni ändå!

3image

Det är i det här läget som kvällströttheten kommer över mig. Jag inser att det är dags att avsluta och hämta hem ungarna igen. Jag inser också att jag ser ut som en fullständig idiot. Jag har gått omkring och känt mig som en läcker, kreativ kvinna i kroppstillåtande outfit. Lite eldig sådär. Nu ser jag plötsligt att jag har tusch i ansiktet. Lite väl likt en Hitler-mustasch faktiskt. Dessutom har jag en tendens att pilla mycket med håret när jag ritar så håret står som en plym på huvudet. Och nu måste jag ut bland folk igen.

Helt krum stapplar jag ut ur huset. Ryggar tillbaka och väser till när jag bländas av dagsljuset. Hasar mot dagis.

Väl tillbaka hemma efter förrättat värv ser den brillianta inspirationsväggen mer ut som spåren efter en galen stalker. Hur tänkte jag här egentligen?! Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte mailade Rolf den här gången heller.

Tänker på hur det skulle bli om jag jobbade ensam jämt? Herregud.

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.