Svart hand från Joh. Enschedé & Zonen, Haarlem, 1894
Svart hand från Joh. Enschedé & Zonen, Haarlem, 1894

Den pekande handen

Tycker du det röks mycket i Mad men? Då har du aldrig åkt färja till Riga.

 ☞För den klaustrofila erbjuds där en nikotindoftande dubbelhytt under bildäck med bäddar vars ergonomiska upplägg erbjuder en försmak av Riga mortis. En sak löser sådana här situationer – jag förmår mig läsa böcker. För någonstans ombord på skorven M/S Vana, ljusår från distraherande wifi, fann jag tiden att läsa William H. Shermans Used Books som handlar om de noteringar, krumelurer och spår läsare lämnade efter sig i de allra första tryckta böckerna. Däribland Den Pekande Handen. Det låter som en komplott i en Hitchcockfilm, men den rör sig alltså om något så banalt som En Pekande Hand. Bokstavligen.

Handen (som även kallas Manicule efter latinets maniculum, ”liten hand”) verkar dyka upp för första gången upp som symbol i ett handskrivet dokument från år 1086, en ikon för att visa att just här berättar jag något extra viktigt för dig. Efter sin entré lever den sedan ett rätt undanskymt liv till tills den får en renässans under, eh, renässansen. Då som en notering inte för utan av läsaren. Den kan hittas i marginalerna på Ciceros traktat, i lagböcker eller i valfri bok av någon grekisk tänkare. Fingret pekade nu på vad läsaren själv ville uppmärksamma.

Ur Jensons första bibel, 1476

Ur Jensons första bibel, 1476

Francesco Petrarca, ansedd som humanismens fader, roade sig med att rita sina med sex fingrar, något som senare Garamont verkar ha anammat i de typsnitt han skar till. Se här säger den. Gå dit. Och kanske är det uppmaningen i det hela som plötsligt får mig att se handen överallt. På skyltar, affischer och kassaapparater. På elektronikkedjors erbjudanden, festivalaffischer, i powerpointpresentationer och vid väghänvisningar. och sedan när jag går iland i Sverige igen släpper den inte taget. Jag är hembjuden hos vänner vars böcker jag gärna står och glor i medan de pratar. Jag ser en tjock symbolbok, A dictionary of graphic symbols. Slår upp den på måfå. Och där är den igen. Det är som om det för varje dag eskalerar mot maniculofili- eller är det bara så att när jag väl börjar se, så ser jag bara allt fler?

bild-3

Även om alla svenska pappor som tar ut mer än sex månaders pappaledighet verkar känna sig som guds gåva till jämställdheten och ska bekräftas därefter, så kan jag inte hjälpa att även jag som pappaledig barnvagnrullare emellanåt kände mig som en Moses när jag vid rött ljus för bilarna klyver trafiken likt röda havet när jag tryckt på den lilla knappen vid övergångsstället. Där ännu en pekande hand visar mig var jag ska trycka. Guds hand? Pretty close. Hos företaget som tillverkar lådorna vid övergångsställen inleds varje dag med morgonbön och de hävdar att pekfingret som satt där hade innebörden “Det finns bara en väg till himmelen och det är genom tron på Jesus.”. The only way is up. Det resonemanget svär sig däremot designern bakom lådan fri från. Gärna intelligent design, men inte på det viset. Rimligen beror alltså inte min dragning till denna symbol på några andliga dimensioner, så var finner jag svaret på varför jag attraheras av handen som pekar med hela fingret?

Bild-4

Under första världskriget gav sig dadaisterna hämningslöst hän åt det som återfanns i diverselådorna hos tryckarna vid den tiden, när de skulle producera sina pamfletter, inte minst fingret. I allt från Cabaret Voltaires affischer i Zürich till Tristan Tzaras sista insatser som Dadageneral i Paris. Deras relation till den symbolen, och annan typografisk ephemera, liknar på sätt och vis den vi har idag. Det var sin tids clip-art som gav affischerna något både skevt som bekant över sig.

bild-5

I Max Ernsts collage är handen försedd med ett sällsynt omanikyrerat pekfinger och på gatan utanför ränner ett par fågelmänniskor. Det är som någon av de Chiricos öde avenyer, som plötsligt blivit intensivt befolkade, miljön förtätad. Men ingenstans syns ett övergångsställe till. Kanske får symbolen här en andra andning som tillåter den att bubbla på ett tag till. Besparad den kärva anpassningsevolution andra typografiska markörer som #, *, & @ har fått genomgå, och med sitt arketypiskt enkla uppfordrande och illustrativa manér som både gör att den går att skeva till subversiva budskap och helt frankt förklara: Titta här. Tryck där.

bild-6

Och jag tror gärna att det är här, i spänningen mellan ytterligheterna, snarare än vid Enda vägen till himmelen-övergångsställena, som fingret idag har sin lockelse, eller har någon slags relevans. Men säker är jag förstås inte. Hallelulija.

bild-7

Text: Fredrik Andersson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.