Min farfar var konstnär. Eller, egentligen var han rektor, för det var ett hederligt arbete. Målandet och tecknandet var något han fick pyssla med på sin fritid. Jag hörde historier om att han någon gång i sin ungdom faktiskt jobbat för reklambyråer och gjort bilder, men när det var dags att försörja en familj var det alltså pedagog farfar blev. Han gjorde rätt för sig.
Jag har alltid älskat att teckna. När jag var liten hade jag en hemlig klubb med min kompis där vi mest sysslade med att rita vår klubbsymbol samt formge en klubbtidning. Jag lärde mig rita roligt av min pappa. Vi läste MAD och ritade gubbar med skor som hängde över trottoarkanten och snor som droppade från nästippen. Jag lärde mig rita snuskigt genom att läsa ”Trälarna” och fantisera. Jag lärde mig rita ”fint” genom att rita av Sue, osynliga flickan i fantastiska fyran.
Jag lärde mig också väldigt snabbt vad som var viktigt i livet. Man ska aldrig köpa något innan man sparat ihop till det. Man äter upp det man fått på tallriken. Och eftersom man skulle kunna vara med om en olycka och hamna på sjukhus, gäller det att alltid ha hela och rena trosor. Viktigast av allt är att man ska skaffa sig en hederlig utbildning. Något som leder till en trygg anställning med lagom mycket betalt. Tecknandet var aldrig ett alternativ på den listan.
Jag har aldrig kämpat för mitt skapande. Det har på något sätt känts förmätet. Ingen pushade mig heller att ge mig hän och försöka. Jag gick aldrig någon konstkurs. Jag spelade motvilligt piano i massor av år trots att jag var helt ointresserad. För övrigt fanns det bara idrott (hockey för killarna, handboll, fotboll eller friidrott) som fritidsalternativ i 90-talets Märsta, så organiserad fritid var inget jag sysslade med.
När jag gick i högstadiet kom jag ändå på något sätt över en stipendieansökan som jag fyllde i, och faktiskt fick beviljad. Planen var att jag skulle åka på målarläger på sommaren. Jag minns inte ens vad som hände men något läger blev aldrig av. Tror jag köpte akvarellfärg för pengarna.
När jag skulle börja i gymnasiet dristade jag mig till att föreslå att jag skulle söka estetisk inriktning. Detta avrådde mina föräldrar samt SYOn mig från å det bestämdaste. Estetisk gav inte allmän behörighet. Och då kunde jag ju inte få någon hederlig utbildning!
Alltså blev det samhällsvetenskaplig inriktning och efter det en extremt hederlig gymnasielärarexamen i svenska, märkligt nog inte i kombination med bild utan religion.
Jag har gjort allt rätt hela vägen. Jag var färdigutbildad när jag bara var 23 år gammal. Jag tog aldrig något sabbatsår för att hitta mig själv i USA. Jag bodde aldrig på en muggig folkhögskola för att utveckla min skapande sida. Jag fick aldrig någon könssjukdom på en klubbtoalett i Berlin. Allt detta (utom Berlinbiten) har jag i perioder känt mig en smula bitter över att ha missat. Med avund ser jag på er som brinner. Ni som alltid vetat vilka ni egentligen är och som kastar er ut i det okända för att kunna landa i detta sanna jag. Jag har faktiskt avundats er. Ni som inte följer protokollet. Som vågar misslyckas.
Jag har inte misslyckats. Verkligen inte. Jag har man, barn, villa och fast anställning (inom staten gubevars!). Det är nästan så att jag skäms. Ska man skapa borde man väl ändå lida lite mer seriöst än den där årliga vinterdepressionen. Ska man kommentera samtiden borde man väl varit med om lite svartare saker än landstingssponsrad familjeterapi?
Men sen skärper jag mig. Från min trygga plattform har jag en grym möjlighet till avstamp! Ingenting är försent. Jag kan (och får) faktiskt kasta mig ut och våga chansa. Faller jag så reser jag mig bara upp. Dessutom kan jag få hjälp av de som står mig nära.
Jag vågade inte när jag var yngre. Jag visste kanske inte ens. Men nu vet jag. Och nu kör jag. Antingen bär det, eller också går det åt helvete. Men min långa erfarenhet, förvärvad under årtionden av hederlighet, säger mig att helvetet sällan är så illa som man inbillar sig. Att verkligen inse detta, att känna det med hela sin själ, det bräcker upplevelsen av tysk herpes every day of the week!
Text: Elin Lucassi
