Att vara en del av ett sammanhang

”Men, jag blev ju serietecknare för att jag skulle SLIPPA umgås med människor” Elin Lucassi skriver om att hitta sitt sammanhang, och därmed sin trygghet som illustratör. Om vikten av att stötta varandra för att ta rimligt betalt, och om att förenas i gemensamma erfarenheter.

”Men, jag blev ju serietecknare för att jag skulle SLIPPA umgås med människor” utbrast kollegan inför den debatt vi båda skulle delta i. En publik fanns på plats och tecknaren var nervös. Där och då uppfyllde hen en gammal bild av den skapande människan som utpräglad ensamvarg. En soloseglare som ur sitt eget geni på den egna kammaren skapar konst.

Länge var jag just så ensam i mitt eget skapande. Tänkte att det var så det måste vara. Jag påmindes om detta när jag gick till brevlådan förra veckan. Där låg plötsligt ett brev från mig själv skrivet för exakt 20 år sedan i en slags satsning från posten. För 20 år sedan satte jag mig alltså ner och skrev ett brev till mig själv om vilken musik jag gillade (grunge), vilka killar jag tyckte var snygga (Kenneth Andersson, man rodnar) men också om mina fritidsintressen.

Jag var redan då smärtsamt medveten om att det jag sysslar med inte är ”socialt accepterade hobbies” (mitt citat). Man skulle syssla med lagsport, så mycket har jag förstått. Att sitta ensam hemma och rita räknas liksom inte riktigt. Detta är något jag fortfarande bär med mig. Det RÄKNAS inte riktigt. Grunden till känslan är så klart inte sann även om känslan i sig är väldigt påtaglig. Men jag har sakta börjat bygga upp ett försvar.

Lösningen på kvalen stavas sammanhang.

Inte förrän nu har jag funnit ett antal grupper där jag kan landa med mitt tecknande. Platser som stärker mig i känslan av att jag gör någoting viktigt. Jag har fått sitta på middagar där ett unisont jubel utbryter när någon visar en ny frän penna. Där timslånga samtal om stålstift ses som helt normalt och det inte bara är jag (och barnbordet) som tycker att det är en bra ide att köra tusch- tatueringar på bordssällskapets armar. Jag är med på möten där man pratar om hur man skulle kunna inspirera unga tjejer till att testa serietecknade. Jag engagerar mig i facebook-grupper där man stöttar varandra i att ta rimligt betalt för sitt illustrationsarbete.

Jag har ett sammanhang.

”Tillsammans är man starkare” är visserligen en klyscha, men inte desto mindre är den sann. Tack vare mina grupperingar får jag inte bara möjlighet att prata om det som är viktigt för mig. Jag utvecklas också i mitt arbete, får tekniktips och stöd i min roll som egenföretagare och gläds åt mina kollegors framgångar. Så TACK till Dotterbolaget, Kartago, Svenska Tecknare. Ellen, Thomas, Sara, Lisa, Roffe, Felicia och alla ni andra. Ni och linjerna är garanten för att hålla min mentala hälsa på fortsatt godtagbar nivå.

Serietecknaren som hade ångest inför panelsamtalet? Hen klarade det hela alldeles utmärkt. Och sen gick vi ut, drack en öl och pratade om skapandet. Tillsammans.

Elin Lucassi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.