Foto från bröllopsceremonin.

Utanför och innanför boxen

För någon månad sedan kom jag hem från en slags bröllopsresa i New York.  Vi bodde i Brooklyn, men hamnade en dag utanför Ed Sullivan Theatre på Broadway, Manhattan. Här spelas The Late Show med David Letterman in och medan jag stod där kom jag att tänka på Harvey Pekar, han som under några år i slutet på 80-talet var en återkommande gäst i showen.
 
Hos Letterman gav Pekars uppskruvade och koleriska stil en skön sälta åt de inrepeterade artigheterna. Han var gruset i det väloljade maskineriet. Till slut spårade det ur, Pekar anklagade Letterman för att vara en storbolags-sellout och blev utslängd, men det där gruset… Ja, vi brukar ju säga att vi tycker det är skönt när saker inte är perfekta. Något som ger det nerv, det där vahettere je ne sais quoi. När bokformgivaren Christer Jonson föreläste för min klass på HDK i mitten av 90-talet drog han en parallell mellan vad han tyckte gjorde god grafisk form just god, och hur jazzmusikern Bengt Arne Wallin beskrev sin favorit Clifford Brown: —”Han missar så skönt”. 
 
Vi valde att gifta oss på Brooklyn City Hall. Vår inhyrde fotograf påpekade att väntrummet till ceremonin såg ut som en östeuropeisk sjukhuskorridor (han var från Serbien, så vi tog honom på orden) och var konstant upprörd för att vi valt ett så fult ställe när vi kunde ha varit på eleganta Manhattan City Hall (han upphörde när jag lite trött till slut sa: ”I’ll think about that the next time I marry”).
 
Det var sökandet efter något inte helt renskrubbat. På samma sätt som vi rör oss mer nordöst i London och funderar över var man ska sätta ned bopålarna i Berlin när Kreutzberg börjar bli för orufft. Vi söker den opolerade diamanten, med den krassa insikten att detta sannolikt är världens minst originella åsikt. Här har gruset gått från att ha blivit något som ruckar och subverterar normen till att vara själva normen. 
 
Såklart ska vi kunna utmana konventioner och vanor, på alla plan. Men jag ser också tendenser till likriktning i det visuella landskap som grafisk design och illustration tillsammans bidrar med. En orolig tvärgir vid allt som kan uppfattats som konventionellt. Som att det snart inte återstår en box att tänka utanför.  Uppbackad av våra svenska tidningar som skriver om design, och på sociala medier går det att läsa som ett hejaklacksmantra: Inga tråkiga typografigubbar. Undvik all form av indoktrinering av traditionell typografisk skolning. Den är för dogmatisk. Inga jobbiga auktoriteter. Skit i traditionerna. Typografi ska vara skoj. Inspirerande. Och jag tänker, är vi en bransch som består av människor som ens kan knyta sina skor? 
 
Ett av de i detta sammanhang mest subversiva och personliga examensarbeten jag sett var på Berghs 2010 då Magnus Sandell hade valt att omtolka – deklarationsblanketten. Inga genvägar, torrt och sakligt, rimliga avvägningar, helt otippat och alldeles utmärkt uppfriskande. 
självdeklaration

Examensarbete Berghs 2010 av Magnus Sandell

 
Och Harvey Pekars liv bestod inte primärt av att vara kolerisk i tv. Nej, han går till historien som en av vår tids främsta samtidsskildrare i serieformat. Han skrev den självbiografiska American Splendor, där livet i all sin skröplighet visades upp, från 1976 fram till sin död 2010. I filmen med samma namn säger Harvey “Ordinary life is pretty complex stuff”. Det svåra enkla. Och just så tänker jag ibland vid dessa diskussioner om att ständigt hitta det nya och regelbrytande. Att det redan finns en hel del i den där boxen om man också orkar och vågar tänka inuti den, fortsätta att rota runt och finna nya utmaningar. “Ordinary design is pretty complex stuff.” Ungefär så.
Text: Fredrik Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.