Blues for Montmartre

Café Montmartre i Köpenhamn var på 6o-talet ett av världens mest inflytelserika jazzcentrum. Många stora musiker kom hit på flykt från den amerikanska rasismen och från New Yorks drogscen. I Danmark beundrades de för deras höga konstnärliga nivå och det blev en fristad för många av dem. Blues for Montmartre – är en dokumentärfilm om den legendariske jazzklubben Montmartre i 60-talets Köpenhamn.

Till lanseringen av filmen skulle det utvecklas en grafisk profil i linje med den känsla som kunde upplevas på klubben. Alla formgivare som provat att skapa något åt en musiker eller artist har förmodligen någon gång funderat över hur man visualiserar ljud i bildform. Vad kunde vara mer upplagt att leka med än just jazz! Är det någonstans det finns utrymme för improvisation, i alla bemärkelser, borde det vara just inom jazzmusiken. Tillsammans med jazzskribenten Christian Braad Thomsen, letade vi fram detta fotografi från 1964, taget av fotografen Jan Persson. På bilden ser man trumpetaren Don Cherry lira på med Köpenhamns skyline i bakgrunden.

Som grafisk designer är jag medveten om att nya uttrycksformer dyker upp hela tiden och bland stjäl man bara rakt av. Ibland blir man en del i ett större sammanhang med att vidareutveckla formen till en ny nivå. Ibland skapar man dem. Klart att mod och misslyckande krävs! Att bara kasta sig ut i det okända.

Till Blues for Montmartre valde jag att scanna in originalfotot på ett lekfullt sätt så att Don Cherrys kropp bokstavligen förvandlades till musik. Det skulle se ut som om att varje gång han spelade en ny ton på sin trumpet, ändrades kroppens läge. Hela han blev musik. Detta blev min grundidé till min pitch – att i en stillbild kunna sammanfatta en hel låt, ett sound. Grundidén kunde bredas ut med flera olika scanningar, vilket i hög grad förstärkte dramaturgin. När man sedan hängde upp de olika affischerna bredvid varandra på en vägg och i en viss ordningsföljd, uppstod det ett flöde eller med andra ord en stillbildsfilm.

För att presentera idén för uppdragsgivaren sattes även alla affischer ihop efter varandra till en riktig film, fast med olika längd för varje bild, så att den spretiga jazzmusiken i filmen (John Coltrian – Locomotion), passade ihop med förloppet. Som en liten detalj i all typografi och foto, finns en blåskala som går från grönblå till svartblå. Dock, går typografins kulör från den ena änden av skalan till den andra medan fotografiets riktning går i det motsatta. Liten, men tillräcklig detalj för att göra varje affisch karakteristisk…

Detta är mitt misslyckande som aldrig fick se Köpenhamns gatubild i form av en spelandes Don Cherry på trumpet.