Foto från bröllopsceremonin.

Utanför och innanför boxen

För någon månad sedan kom jag hem från en slags bröllopsresa i New York.  Vi bodde i Brooklyn, men hamnade en dag utanför Ed Sullivan Theatre på Broadway, Manhattan. Här spelas The Late Show med David Letterman in och medan jag stod där kom jag att tänka på Harvey Pekar, han som under några år i slutet på 80-talet var en återkommande gäst i showen.
 
Hos Letterman gav Pekars uppskruvade och koleriska stil en skön sälta åt de inrepeterade artigheterna. Han var gruset i det väloljade maskineriet. Till slut spårade det ur, Pekar anklagade Letterman för att vara en storbolags-sellout och blev utslängd, men det där gruset… Ja, vi brukar ju säga att vi tycker det är skönt när saker inte är perfekta. Något som ger det nerv, det där vahettere je ne sais quoi. När bokformgivaren Christer Jonson föreläste för min klass på HDK i mitten av 90-talet drog han en parallell mellan vad han tyckte gjorde god grafisk form just god, och hur jazzmusikern Bengt Arne Wallin beskrev sin favorit Clifford Brown: —”Han missar så skönt”. 
 
Vi valde att gifta oss på Brooklyn City Hall. Vår inhyrde fotograf påpekade att väntrummet till ceremonin såg ut som en östeuropeisk sjukhuskorridor (han var från Serbien, så vi tog honom på orden) och var konstant upprörd för att vi valt ett så fult ställe när vi kunde ha varit på eleganta Manhattan City Hall (han upphörde när jag lite trött till slut sa: ”I’ll think about that the next time I marry”).
 
Det var sökandet efter något inte helt renskrubbat. På samma sätt som vi rör oss mer nordöst i London och funderar över var man ska sätta ned bopålarna i Berlin när Kreutzberg börjar bli för orufft. Vi söker den opolerade diamanten, med den krassa insikten att detta sannolikt är världens minst originella åsikt. Här har gruset gått från att ha blivit något som ruckar och subverterar normen till att vara själva normen. 
 
Såklart ska vi kunna utmana konventioner och vanor, på alla plan. Men jag ser också tendenser till likriktning i det visuella landskap som grafisk design och illustration tillsammans bidrar med. En orolig tvärgir vid allt som kan uppfattats som konventionellt. Som att det snart inte återstår en box att tänka utanför.  Uppbackad av våra svenska tidningar som skriver om design, och på sociala medier går det att läsa som ett hejaklacksmantra: Inga tråkiga typografigubbar. Undvik all form av indoktrinering av traditionell typografisk skolning. Den är för dogmatisk. Inga jobbiga auktoriteter. Skit i traditionerna. Typografi ska vara skoj. Inspirerande. Och jag tänker, är vi en bransch som består av människor som ens kan knyta sina skor? 
 
Ett av de i detta sammanhang mest subversiva och personliga examensarbeten jag sett var på Berghs 2010 då Magnus Sandell hade valt att omtolka – deklarationsblanketten. Inga genvägar, torrt och sakligt, rimliga avvägningar, helt otippat och alldeles utmärkt uppfriskande. 
självdeklaration

Examensarbete Berghs 2010 av Magnus Sandell

 
Och Harvey Pekars liv bestod inte primärt av att vara kolerisk i tv. Nej, han går till historien som en av vår tids främsta samtidsskildrare i serieformat. Han skrev den självbiografiska American Splendor, där livet i all sin skröplighet visades upp, från 1976 fram till sin död 2010. I filmen med samma namn säger Harvey “Ordinary life is pretty complex stuff”. Det svåra enkla. Och just så tänker jag ibland vid dessa diskussioner om att ständigt hitta det nya och regelbrytande. Att det redan finns en hel del i den där boxen om man också orkar och vågar tänka inuti den, fortsätta att rota runt och finna nya utmaningar. “Ordinary design is pretty complex stuff.” Ungefär så.
Text: Fredrik Andersson

Att vara en del av ett sammanhang

”Men, jag blev ju serietecknare för att jag skulle SLIPPA umgås med människor” Elin Lucassi skriver om att hitta sitt sammanhang, och därmed sin trygghet som illustratör. Om vikten av att stötta varandra för att ta rimligt betalt, och om att förenas i gemensamma erfarenheter.

Läs mer

Illustration: Elin Lucassi

Kära bildskapare och bildkonsumenter

Ni liksom jag är ju smärtsamt medvetna om hur dagens massiva informationsflöde kräver att vi måste jobba mer intensivt än någonsin förr med källkritik och urval. Vi måste alla ständigt ta ansvar för att inte reproducera eller konsumera stereotyper och felaktigheter. Detta gäller såväl de texter som de bilder vi väljer att ta del av, dela med andra, rasa över eller älska. Användandet av den kritiska blicken gäller oss alla. Den ska finnas hos mig när jag ritar, hos redaktören som väljer innehåll och hos medborgaren som vill ha underlag inför valet i höst. Och den ska finnas hos dig. För visst vill du hellre sälla dig till de som empatiskt reflekterar över tillvaron än de som slåss för sin rätt att kalla chokladbollar för rasistiska gammelnamn?

Jag är feminist. Det betyder att jag vill att alla ska åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter. Det betyder också att jag ser att vi globalt sett har byggt upp strukturer som placerar kvinnor i en sämre utgångsposition än män. Inom den feministiska rörelsen är också tanken om intersektionalitet grundläggande och viktig. Begreppet myntades under slutet av 1980-talet av Kimberlé Crenshaw, som var aktiv inom Black feminism. Man behövde helt enkelt ett sätt att kunna prata om hur olika typer av förtryck och diskriminering existerar parallellt och samverkar i samhället. Crenshaw ville med begreppet kritisera genusforskningens uppfattning om kvinnor som ”bara” varandes kvinnor. Ens förutsättningar påverkas ju av så mycket mer än vilken könsbox omgivningen placerar en i. Ålder, etnicitet, klass och så vidare spelar också roll.

Med andra ord, saker är inte så enkla som man skulle kunna önska. Svart och vitt är en utopi. Vi kravlar alla runt i gråskalor.

Jag är också serietecknare och illustratör och i detta arbete vill jag såklart förmedla de värden jag anser vara viktiga. Feminism, antirasism, solidaritet, ödmjukhet. Och så hela den där gråskalan.

Jag är som tur var även en lärande människa. Jag är inte perfekt, men jag är villig att utvecklas. Och tack vare internet och sociala medier har jag alla möjligheter i världen att ta reda på fakta och att få input från initierade källor. Ibland får jag denna input utan att ha bett om den. Ibland svider det till när jag får den. För saken är den att jag ju aldrig VILLE göra fel! Mina intentioner var alltid goda och jag önskar att precis alla skulle se mig som den underbart empatiska människa jag ju faktiskt innerst inne är.

Men det är här jag får hejda mig, packa ner mitt kränkta lilla cis-hjärta i källaren och tugga i sig den nya läxan. Det finns nämligen inget mer irriterande än en privilegierad som vägrar se sin egen position. Och inget är mer ofräscht än den som vägrar lyssna in och öppna dörren för omvärdering.

Jag har mina nätåthutningar att tacka för så himla mycket. Tack vare dem har jag lärt mig väldigt mycket. Det är till exempel ett ytterst medvetet val att jag inte skrev att ”förutsättningar påverkas av om man är kvinna eller man” här ovanför (fattar du inte vad jag snackar om kan jag rekommendera lite upplysande läsning hos tex @themegabitch @ciskrig @transiarkatet eller kanske RFSL)

Alla har samma ansvar. Vi som skapar bilder och de som konsumerar dem. Vi måste ta ett steg tillbaka och göra en analys av vad det är vi ser och hur detta uppfattas av andra. Att stanna i sin egen bubbla bäddar för felanalyser. I samband med OS i Ryssland florerade en bild på nätet som föreställde en extremt hårdsminkad Putin. Bilden skulle kritisera den negativa inställningen värdlandet hyser inför HBTQ-personer, syftet var alltså gott. Kul och cool, tyckte massor av människor i mina flöden. Kränkande mot mig som transkvinna, tyckte andra. Och det är här det blir intressant.

Att vifta bort den drabbade partens kritik och hävda att den egna intentionen väger tyngre än eventuella sårade känslor hos motparten är faktiskt exakt samma sak som när folk styvnackat hävdar sin rätt att ge chokladbollar rasistiska namn ”för det har jag alltid gjort och förresten är jag inte rasist för jag har flera vänner som är invandrare”.

Det är svårt att manövrera i livet. Man kan känna att det är trång när precis alla kräver sitt eget utrymme i tillvaron. Risken för tåtrampningar ökar ju fler möjligheter till fria val vi tillåter. Men ändå MÅSTE det få vara så.

Men folk blir ju kränkta för precis vad som helst nu för tiden, kanske du säger. Och ja, det finns absolut de som överdriver men det betyder inte att den logiska följden blir att lägga ner sin lyssnande och empatiska sida helt och hållet. Du vill väl inte argumentera som de där foliehattarna som hävdar att eftersom det finns exempel på falskanmälda våldtäkter kan man inte lite på någons övergreppsberättelser någonsin?

Med andra ord tänker jag mig för när jag tecknar. Jag ritar inte pickaninnys eller mammys (varför skulle jag när det finns tusen andra sätt att skildra människor på?). Jag driver inte med utsatta. Jag sparkar uppåt och är medveten om att den verklighet jag skildrar är sedd genom mina egna ögon. Och jag lyssnar på den input jag får. Jag blickar ju trots allt ner på världen från ett ganska så vitt berg beläget i heteronormativa cis-köping.

Läs gärna mer om bilder och stereotyper här:

Text: Elin Lucassi

 

 

 

 

 

 

 

Storyboard: Upperfirst

Går det att få betalt för pitch?

Hur långt måste man ta sin idé i en pitch? Man förväntas lägga fram det bästa man har, utan en krona i ersättning, för att sedan få det ratat. Upperfirst funderar kring picthandets villkor, och undrar varför det fortfarande anses omöjligt att betala för nedlagd tid i rörlig bild-pitchar. Vad är dina erfarenheter?

När man börjar fundera på fenomenet ”pitch” så faller tankarna lätt i en rörig mix av spänning och förarglig plåga. Projektet kanske lockar med sin potential och intressanta uttryck. Men, man måste tävla om det. Då gäller det att man tänder till, utforskar och undersöker alla möjligheter. Vad är bästa idén? Hur skapar vi det tydligaste och mest intressanta uttrycket? Vem och hur många tävlar vi mot? Om det inte finns så mycket pengar, finns det utrymme till experimentellt uttryck?

Ett pitchförfarande föder lätt prestationsångest, framförallt om briefen inte är välformulerad eller ibland till och med trevande. Ibland är den överinformerande och man får en 25-sidig presentation som skall destilleras ner till en kristallklar 30-sekundersfilm. Många gånger är briefen enkel, tydlig och genomarbetad. Uppläggen känns nästan lika varierande som antal förfågningar.

Visst händer det att ett briljant projekt landar i knät utan krav på motprestation. Man blir vald på meriter. Men oftast är scenariot det förstnämnda. Det kan krävas en mängd presentationsmaterial för att förmedla idén, manus, storyboard, moodboard, styleframe, referenser för film och musik.

Skall man jobba med reklamfilm, framförallt internationellt, är det defenitivt en verklighet man måste försonas med. Antalet skickliga och hungriga regissörer och produktionsbolag florerar både i sverige och utomlands, så vill man vara med i leken… Tanken leder till ett sidospår med just frågan ‘varför’ man vill vara med i leken om pitchandet nu är så plågsamt? En förklaring kan vara att det ger möjlighet att finansiera utforskning av sitt eget uttryck. Ämnet hanteras som hastigast i Eskimos “Wonderland”, kort dokumentär. https://vimeo.com/70642037

Tillbaka till funderingar kring pitchande. En odefinierad mängd bra idéer och starka visuella koncept går rakt i papperskorgen efter de inte lyckas vinna uppdraget. För det mesta helt utan att personerna bakom får en enda krona i ersättning. Man förväntas lägga fram det bästa man har på pitch altaret för att ibland se det slaktas och förkastas. I bästa fall kommer ett ”tack-för-en-bra-presentation”-mail. Ja, ok det låter överdrivet. Men tillåt dig återbesöka texten kring JC’s designtävling för en snabb påminnelse om just hur dåliga villkor som faktiskt existerar i vissa fall.Det har spenderats ett antal droppar blod, svett och tårar över förlorade projekt världen över. Det tar tid att prestera kvilitativt presentationsmaterial som förmedlar idén på ett tydligt sätt. Tid som inte kompenseras om man förlorar pitchen. Lika ledsen eller uppgiven man blir vid förlust blir man lycklig och uppspelt när det går ens väg. Oavsett har arbetet ofta varit intensivt och tidskrävande.

Ett bra exempel på hur mycket arbete som kan läggas ner för att vinna ett jobb är Kanadensiska Tendrils pitch för barnprogramet The Zones re-branding. De ger en tydlig bild av hur långt man ibland måste ta sin idé och vision för att förmedla helheten. Kanske än mer när det kommer till formbaserad film där koncepten ofta är okonventionella eller surrealistiska. De vann inte jobbet. Tendril – The Zone pitch

Gällande grafisk design och illustration växer medvetandet kring problemet och det arbetas för att åtgärda situationen. Inom reklamfilm finns en medvetenhet om problematiken, men kanske inte en lika stor vilja eller mod att göra något åt det.2011 presenterade Sveriges Annonsörer pitchrekommendationer framtagna i samarbete med Komm (branschorganisationen för Sveriges Kommunikationsbyråer) där man bland annat nämner ”Uppdragsgivaren bör […] betala ett arvode till de ‘förlorande’ byråerna i finalrundan. […] Sveriges Annonsörer och Komm rekommenderar att arvodet grundar sig på ett marknadsmässigt värde på det antal timmar som man förväntar sig att varje byrå lägger ner.”När det sedan, knappt två år senare, var dags för Komm att formulera liknande rekommendationer med Film & TV-Producenterna så lämnade man ute en sådan formulering. Det diskuterades ingen ekonomisk kompensation alls i riktlinjerna.När frågan ställdes till Generalsekreteraren för Film & TV-Producenterna om varför man inte nämnde något om ersättning blev svaret: ”Om rekommendationerna bara blir en skrivbordsprodukt som inte används alls (vilket har påståtts om Komm/Annonsörernas rekommendationer, senast i Resumé i höstas) är inget vunnet.”Aj då. Det är ju trist både för att en diskussion och formulering kring ekonomisk kompensation inte verkar efterlevas i fallet Annonsörerna/Komm eller ens är värd att formulera i Komm/Film & TV-Producenterna exemplet.

Vad är din upplevelse kring pitchförfarande? Det hade varit intressant att höra från alla yrkesgrupper som har pitch som en del av arbetsprocessen. Man kan tänka sig att arkitekter, illustratörer, grafiska designers har något att säga om saken. Säg ditt i kommentarsfältet nedan.

Text: Upperfirst

Upperfirst, mood board

Mood board: Upperfirst

Upperfirst, style frame

Style frame: Upperfirst

Upperfirst: Style frame

Style frame: Upperfirst

Illustration: Elin Lucassi

Att skaffa sig ett hederligt jobb

Min farfar var konstnär. Eller, egentligen var han rektor, för det var ett hederligt arbete. Målandet och tecknandet var något han fick pyssla med på sin fritid. Jag hörde historier om att han någon gång i sin ungdom faktiskt jobbat för reklambyråer och gjort bilder, men när det var dags att försörja en familj var det alltså pedagog farfar blev. Han gjorde rätt för sig.

Jag har alltid älskat att teckna. När jag var liten hade jag en hemlig klubb med min kompis där vi mest sysslade med att rita vår klubbsymbol samt formge en klubbtidning. Jag lärde mig rita roligt av min pappa. Vi läste MAD och ritade gubbar med skor som hängde över trottoarkanten och snor som droppade från nästippen. Jag lärde mig rita snuskigt genom att läsa ”Trälarna” och fantisera. Jag lärde mig rita ”fint” genom att rita av Sue, osynliga flickan i fantastiska fyran.

Jag lärde mig också väldigt snabbt vad som var viktigt i livet. Man ska aldrig köpa något innan man sparat ihop till det. Man äter upp det man fått på tallriken. Och eftersom man skulle kunna vara med om en olycka och hamna på sjukhus, gäller det att alltid ha hela och rena trosor. Viktigast av allt är att man ska skaffa sig en hederlig utbildning. Något som leder till en trygg anställning med lagom mycket betalt. Tecknandet var aldrig ett alternativ på den listan.

Jag har aldrig kämpat för mitt skapande. Det har på något sätt känts förmätet. Ingen pushade mig heller att ge mig hän och försöka. Jag gick aldrig någon konstkurs. Jag spelade motvilligt piano i massor av år trots att jag var helt ointresserad. För övrigt fanns det bara idrott (hockey för killarna, handboll, fotboll eller friidrott) som fritidsalternativ i 90-talets Märsta, så organiserad fritid var inget jag sysslade med.

När jag gick i högstadiet kom jag ändå på något sätt över en stipendieansökan som jag fyllde i, och faktiskt fick beviljad. Planen var att jag skulle åka på målarläger på sommaren. Jag minns inte ens vad som hände men något läger blev aldrig av. Tror jag köpte akvarellfärg för pengarna.

När jag skulle börja i gymnasiet dristade jag mig till att föreslå att jag skulle söka estetisk inriktning. Detta avrådde mina föräldrar samt SYOn mig från å det bestämdaste. Estetisk gav inte allmän behörighet. Och då kunde jag ju inte få någon hederlig utbildning!

Alltså blev det samhällsvetenskaplig inriktning och efter det en extremt hederlig gymnasielärarexamen i svenska, märkligt nog inte i kombination med bild utan religion.

Jag har gjort allt rätt hela vägen. Jag var färdigutbildad när jag bara var 23 år gammal. Jag tog aldrig något sabbatsår för att hitta mig själv i USA. Jag bodde aldrig på en muggig folkhögskola för att utveckla min skapande sida. Jag fick aldrig någon könssjukdom på en klubbtoalett i Berlin. Allt detta (utom Berlinbiten) har jag i perioder känt mig en smula bitter över att ha missat. Med avund ser jag på er som brinner. Ni som alltid vetat vilka ni egentligen är och som kastar er ut i det okända för att kunna landa i detta sanna jag. Jag har faktiskt avundats er. Ni som inte följer protokollet. Som vågar misslyckas.

Jag har inte misslyckats. Verkligen inte. Jag har man, barn, villa och fast anställning (inom staten gubevars!). Det är nästan så att jag skäms. Ska man skapa borde man väl ändå lida lite mer seriöst än den där årliga vinterdepressionen. Ska man kommentera samtiden borde man väl varit med om lite svartare saker än landstingssponsrad familjeterapi?

Men sen skärper jag mig. Från min trygga plattform har jag en grym möjlighet till avstamp! Ingenting är försent. Jag kan (och får) faktiskt kasta mig ut och våga chansa. Faller jag så reser jag mig bara upp. Dessutom kan jag få hjälp av de som står mig nära.

Jag vågade inte när jag var yngre. Jag visste kanske inte ens. Men nu vet jag. Och nu kör jag. Antingen bär det, eller också går det åt helvete. Men min långa erfarenhet, förvärvad under årtionden av hederlighet, säger mig att helvetet sällan är så illa som man inbillar sig. Att verkligen inse detta, att känna det med hela sin själ, det bräcker upplevelsen av tysk herpes every day of the week!

Text: Elin Lucassi

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.