Ni liksom jag är ju smärtsamt medvetna om hur dagens massiva informationsflöde kräver att vi måste jobba mer intensivt än någonsin förr med källkritik och urval. Vi måste alla ständigt ta ansvar för att inte reproducera eller konsumera stereotyper och felaktigheter. Detta gäller såväl de texter som de bilder vi väljer att ta del av, dela med andra, rasa över eller älska. Användandet av den kritiska blicken gäller oss alla. Den ska finnas hos mig när jag ritar, hos redaktören som väljer innehåll och hos medborgaren som vill ha underlag inför valet i höst. Och den ska finnas hos dig. För visst vill du hellre sälla dig till de som empatiskt reflekterar över tillvaron än de som slåss för sin rätt att kalla chokladbollar för rasistiska gammelnamn?

Jag är feminist. Det betyder att jag vill att alla ska åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter. Det betyder också att jag ser att vi globalt sett har byggt upp strukturer som placerar kvinnor i en sämre utgångsposition än män. Inom den feministiska rörelsen är också tanken om intersektionalitet grundläggande och viktig. Begreppet myntades under slutet av 1980-talet av Kimberlé Crenshaw, som var aktiv inom Black feminism. Man behövde helt enkelt ett sätt att kunna prata om hur olika typer av förtryck och diskriminering existerar parallellt och samverkar i samhället. Crenshaw ville med begreppet kritisera genusforskningens uppfattning om kvinnor som ”bara” varandes kvinnor. Ens förutsättningar påverkas ju av så mycket mer än vilken könsbox omgivningen placerar en i. Ålder, etnicitet, klass och så vidare spelar också roll.

Med andra ord, saker är inte så enkla som man skulle kunna önska. Svart och vitt är en utopi. Vi kravlar alla runt i gråskalor.

Jag är också serietecknare och illustratör och i detta arbete vill jag såklart förmedla de värden jag anser vara viktiga. Feminism, antirasism, solidaritet, ödmjukhet. Och så hela den där gråskalan.

Jag är som tur var även en lärande människa. Jag är inte perfekt, men jag är villig att utvecklas. Och tack vare internet och sociala medier har jag alla möjligheter i världen att ta reda på fakta och att få input från initierade källor. Ibland får jag denna input utan att ha bett om den. Ibland svider det till när jag får den. För saken är den att jag ju aldrig VILLE göra fel! Mina intentioner var alltid goda och jag önskar att precis alla skulle se mig som den underbart empatiska människa jag ju faktiskt innerst inne är.

Men det är här jag får hejda mig, packa ner mitt kränkta lilla cis-hjärta i källaren och tugga i sig den nya läxan. Det finns nämligen inget mer irriterande än en privilegierad som vägrar se sin egen position. Och inget är mer ofräscht än den som vägrar lyssna in och öppna dörren för omvärdering.

Jag har mina nätåthutningar att tacka för så himla mycket. Tack vare dem har jag lärt mig väldigt mycket. Det är till exempel ett ytterst medvetet val att jag inte skrev att ”förutsättningar påverkas av om man är kvinna eller man” här ovanför (fattar du inte vad jag snackar om kan jag rekommendera lite upplysande läsning hos tex @themegabitch @ciskrig @transiarkatet eller kanske RFSL)

Alla har samma ansvar. Vi som skapar bilder och de som konsumerar dem. Vi måste ta ett steg tillbaka och göra en analys av vad det är vi ser och hur detta uppfattas av andra. Att stanna i sin egen bubbla bäddar för felanalyser. I samband med OS i Ryssland florerade en bild på nätet som föreställde en extremt hårdsminkad Putin. Bilden skulle kritisera den negativa inställningen värdlandet hyser inför HBTQ-personer, syftet var alltså gott. Kul och cool, tyckte massor av människor i mina flöden. Kränkande mot mig som transkvinna, tyckte andra. Och det är här det blir intressant.

Att vifta bort den drabbade partens kritik och hävda att den egna intentionen väger tyngre än eventuella sårade känslor hos motparten är faktiskt exakt samma sak som när folk styvnackat hävdar sin rätt att ge chokladbollar rasistiska namn ”för det har jag alltid gjort och förresten är jag inte rasist för jag har flera vänner som är invandrare”.

Det är svårt att manövrera i livet. Man kan känna att det är trång när precis alla kräver sitt eget utrymme i tillvaron. Risken för tåtrampningar ökar ju fler möjligheter till fria val vi tillåter. Men ändå MÅSTE det få vara så.

Men folk blir ju kränkta för precis vad som helst nu för tiden, kanske du säger. Och ja, det finns absolut de som överdriver men det betyder inte att den logiska följden blir att lägga ner sin lyssnande och empatiska sida helt och hållet. Du vill väl inte argumentera som de där foliehattarna som hävdar att eftersom det finns exempel på falskanmälda våldtäkter kan man inte lite på någons övergreppsberättelser någonsin?

Med andra ord tänker jag mig för när jag tecknar. Jag ritar inte pickaninnys eller mammys (varför skulle jag när det finns tusen andra sätt att skildra människor på?). Jag driver inte med utsatta. Jag sparkar uppåt och är medveten om att den verklighet jag skildrar är sedd genom mina egna ögon. Och jag lyssnar på den input jag får. Jag blickar ju trots allt ner på världen från ett ganska så vitt berg beläget i heteronormativa cis-köping.

Läs gärna mer om bilder och stereotyper här:

• Joanna Rubin Dranger om barnboksbilder
• Sociological images

Text: Elin Lucassi