Att vara en del av ett sammanhang

”Men, jag blev ju serietecknare för att jag skulle SLIPPA umgås med människor” Elin Lucassi skriver om att hitta sitt sammanhang, och därmed sin trygghet som illustratör. Om vikten av att stötta varandra för att ta rimligt betalt, och om att förenas i gemensamma erfarenheter.

Läs mer

Illustration: Elin Lucassi

Kära bildskapare och bildkonsumenter

Ni liksom jag är ju smärtsamt medvetna om hur dagens massiva informationsflöde kräver att vi måste jobba mer intensivt än någonsin förr med källkritik och urval. Vi måste alla ständigt ta ansvar för att inte reproducera eller konsumera stereotyper och felaktigheter. Detta gäller såväl de texter som de bilder vi väljer att ta del av, dela med andra, rasa över eller älska. Användandet av den kritiska blicken gäller oss alla. Den ska finnas hos mig när jag ritar, hos redaktören som väljer innehåll och hos medborgaren som vill ha underlag inför valet i höst. Och den ska finnas hos dig. För visst vill du hellre sälla dig till de som empatiskt reflekterar över tillvaron än de som slåss för sin rätt att kalla chokladbollar för rasistiska gammelnamn?

Jag är feminist. Det betyder att jag vill att alla ska åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter. Det betyder också att jag ser att vi globalt sett har byggt upp strukturer som placerar kvinnor i en sämre utgångsposition än män. Inom den feministiska rörelsen är också tanken om intersektionalitet grundläggande och viktig. Begreppet myntades under slutet av 1980-talet av Kimberlé Crenshaw, som var aktiv inom Black feminism. Man behövde helt enkelt ett sätt att kunna prata om hur olika typer av förtryck och diskriminering existerar parallellt och samverkar i samhället. Crenshaw ville med begreppet kritisera genusforskningens uppfattning om kvinnor som ”bara” varandes kvinnor. Ens förutsättningar påverkas ju av så mycket mer än vilken könsbox omgivningen placerar en i. Ålder, etnicitet, klass och så vidare spelar också roll.

Med andra ord, saker är inte så enkla som man skulle kunna önska. Svart och vitt är en utopi. Vi kravlar alla runt i gråskalor.

Jag är också serietecknare och illustratör och i detta arbete vill jag såklart förmedla de värden jag anser vara viktiga. Feminism, antirasism, solidaritet, ödmjukhet. Och så hela den där gråskalan.

Jag är som tur var även en lärande människa. Jag är inte perfekt, men jag är villig att utvecklas. Och tack vare internet och sociala medier har jag alla möjligheter i världen att ta reda på fakta och att få input från initierade källor. Ibland får jag denna input utan att ha bett om den. Ibland svider det till när jag får den. För saken är den att jag ju aldrig VILLE göra fel! Mina intentioner var alltid goda och jag önskar att precis alla skulle se mig som den underbart empatiska människa jag ju faktiskt innerst inne är.

Men det är här jag får hejda mig, packa ner mitt kränkta lilla cis-hjärta i källaren och tugga i sig den nya läxan. Det finns nämligen inget mer irriterande än en privilegierad som vägrar se sin egen position. Och inget är mer ofräscht än den som vägrar lyssna in och öppna dörren för omvärdering.

Jag har mina nätåthutningar att tacka för så himla mycket. Tack vare dem har jag lärt mig väldigt mycket. Det är till exempel ett ytterst medvetet val att jag inte skrev att ”förutsättningar påverkas av om man är kvinna eller man” här ovanför (fattar du inte vad jag snackar om kan jag rekommendera lite upplysande läsning hos tex @themegabitch @ciskrig @transiarkatet eller kanske RFSL)

Alla har samma ansvar. Vi som skapar bilder och de som konsumerar dem. Vi måste ta ett steg tillbaka och göra en analys av vad det är vi ser och hur detta uppfattas av andra. Att stanna i sin egen bubbla bäddar för felanalyser. I samband med OS i Ryssland florerade en bild på nätet som föreställde en extremt hårdsminkad Putin. Bilden skulle kritisera den negativa inställningen värdlandet hyser inför HBTQ-personer, syftet var alltså gott. Kul och cool, tyckte massor av människor i mina flöden. Kränkande mot mig som transkvinna, tyckte andra. Och det är här det blir intressant.

Att vifta bort den drabbade partens kritik och hävda att den egna intentionen väger tyngre än eventuella sårade känslor hos motparten är faktiskt exakt samma sak som när folk styvnackat hävdar sin rätt att ge chokladbollar rasistiska namn ”för det har jag alltid gjort och förresten är jag inte rasist för jag har flera vänner som är invandrare”.

Det är svårt att manövrera i livet. Man kan känna att det är trång när precis alla kräver sitt eget utrymme i tillvaron. Risken för tåtrampningar ökar ju fler möjligheter till fria val vi tillåter. Men ändå MÅSTE det få vara så.

Men folk blir ju kränkta för precis vad som helst nu för tiden, kanske du säger. Och ja, det finns absolut de som överdriver men det betyder inte att den logiska följden blir att lägga ner sin lyssnande och empatiska sida helt och hållet. Du vill väl inte argumentera som de där foliehattarna som hävdar att eftersom det finns exempel på falskanmälda våldtäkter kan man inte lite på någons övergreppsberättelser någonsin?

Med andra ord tänker jag mig för när jag tecknar. Jag ritar inte pickaninnys eller mammys (varför skulle jag när det finns tusen andra sätt att skildra människor på?). Jag driver inte med utsatta. Jag sparkar uppåt och är medveten om att den verklighet jag skildrar är sedd genom mina egna ögon. Och jag lyssnar på den input jag får. Jag blickar ju trots allt ner på världen från ett ganska så vitt berg beläget i heteronormativa cis-köping.

Läs gärna mer om bilder och stereotyper här:

Text: Elin Lucassi

 

 

 

 

 

 

 

Illustration: Elin Lucassi

Att skaffa sig ett hederligt jobb

Min farfar var konstnär. Eller, egentligen var han rektor, för det var ett hederligt arbete. Målandet och tecknandet var något han fick pyssla med på sin fritid. Jag hörde historier om att han någon gång i sin ungdom faktiskt jobbat för reklambyråer och gjort bilder, men när det var dags att försörja en familj var det alltså pedagog farfar blev. Han gjorde rätt för sig.

Jag har alltid älskat att teckna. När jag var liten hade jag en hemlig klubb med min kompis där vi mest sysslade med att rita vår klubbsymbol samt formge en klubbtidning. Jag lärde mig rita roligt av min pappa. Vi läste MAD och ritade gubbar med skor som hängde över trottoarkanten och snor som droppade från nästippen. Jag lärde mig rita snuskigt genom att läsa ”Trälarna” och fantisera. Jag lärde mig rita ”fint” genom att rita av Sue, osynliga flickan i fantastiska fyran.

Jag lärde mig också väldigt snabbt vad som var viktigt i livet. Man ska aldrig köpa något innan man sparat ihop till det. Man äter upp det man fått på tallriken. Och eftersom man skulle kunna vara med om en olycka och hamna på sjukhus, gäller det att alltid ha hela och rena trosor. Viktigast av allt är att man ska skaffa sig en hederlig utbildning. Något som leder till en trygg anställning med lagom mycket betalt. Tecknandet var aldrig ett alternativ på den listan.

Jag har aldrig kämpat för mitt skapande. Det har på något sätt känts förmätet. Ingen pushade mig heller att ge mig hän och försöka. Jag gick aldrig någon konstkurs. Jag spelade motvilligt piano i massor av år trots att jag var helt ointresserad. För övrigt fanns det bara idrott (hockey för killarna, handboll, fotboll eller friidrott) som fritidsalternativ i 90-talets Märsta, så organiserad fritid var inget jag sysslade med.

När jag gick i högstadiet kom jag ändå på något sätt över en stipendieansökan som jag fyllde i, och faktiskt fick beviljad. Planen var att jag skulle åka på målarläger på sommaren. Jag minns inte ens vad som hände men något läger blev aldrig av. Tror jag köpte akvarellfärg för pengarna.

När jag skulle börja i gymnasiet dristade jag mig till att föreslå att jag skulle söka estetisk inriktning. Detta avrådde mina föräldrar samt SYOn mig från å det bestämdaste. Estetisk gav inte allmän behörighet. Och då kunde jag ju inte få någon hederlig utbildning!

Alltså blev det samhällsvetenskaplig inriktning och efter det en extremt hederlig gymnasielärarexamen i svenska, märkligt nog inte i kombination med bild utan religion.

Jag har gjort allt rätt hela vägen. Jag var färdigutbildad när jag bara var 23 år gammal. Jag tog aldrig något sabbatsår för att hitta mig själv i USA. Jag bodde aldrig på en muggig folkhögskola för att utveckla min skapande sida. Jag fick aldrig någon könssjukdom på en klubbtoalett i Berlin. Allt detta (utom Berlinbiten) har jag i perioder känt mig en smula bitter över att ha missat. Med avund ser jag på er som brinner. Ni som alltid vetat vilka ni egentligen är och som kastar er ut i det okända för att kunna landa i detta sanna jag. Jag har faktiskt avundats er. Ni som inte följer protokollet. Som vågar misslyckas.

Jag har inte misslyckats. Verkligen inte. Jag har man, barn, villa och fast anställning (inom staten gubevars!). Det är nästan så att jag skäms. Ska man skapa borde man väl ändå lida lite mer seriöst än den där årliga vinterdepressionen. Ska man kommentera samtiden borde man väl varit med om lite svartare saker än landstingssponsrad familjeterapi?

Men sen skärper jag mig. Från min trygga plattform har jag en grym möjlighet till avstamp! Ingenting är försent. Jag kan (och får) faktiskt kasta mig ut och våga chansa. Faller jag så reser jag mig bara upp. Dessutom kan jag få hjälp av de som står mig nära.

Jag vågade inte när jag var yngre. Jag visste kanske inte ens. Men nu vet jag. Och nu kör jag. Antingen bär det, eller också går det åt helvete. Men min långa erfarenhet, förvärvad under årtionden av hederlighet, säger mig att helvetet sällan är så illa som man inbillar sig. Att verkligen inse detta, att känna det med hela sin själ, det bräcker upplevelsen av tysk herpes every day of the week!

Text: Elin Lucassi

Anteckningar från ett källarhål

Kolla!-bloggens Elin Lucassi om hur en vanlig dag på jobbet som illustratör, som börjar med att lämna i god tid på skola och förskola med överdragsbyxor och gosedjur, och som slutar som krum, galen stalker med Hitler-mustasch.

Läs mer

Omslag BANG 3 2013, Alexandra Falagara och Brita Lindvall

Att våga älska det fula är att finna friheten

Elin Lucassi skriver om att våga bryta mot normer som förefaller givna, och varför kärleken till fulheten, gamla KP, nya Bang och Kolbeinns manifest visar vägen ut från det estetiskt tilltalandes normering.

Läs mer

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.