Journalisten Ika Johannesson var med när Kolla!-juryn träffades på sin sista arbetsdag. Läs om deras tankar och reflektioner av juryarbetet och årets alla bidrag.

På våning tio i Hornsgatans högsta hus i Stockholm är luften så tjock av koncentration att man skulle kunna skära den i tunna skivor med en skalpell. Jurygrupperna för årets Kolla!-tävling har redan träffats en gång och gjort en grovrensning bland bidragen. Nu är det dags att rösta fram vilka fem som ska nomineras i varje kategori och vilka bidrag som ska få guld och silver-priserna.

Inne i rummet där juryn för grafisk design håller till är det stora konferensbordet täckt av färgglada affischer och trycksaker. Runt bordet står de fyra jurymedlemmarna med rynkade pannor och håller i post-it lappar i olika färger.

– Är det här ens en identitet?, undrar Barbro Ohlson Smith, grundare och creative director på designbyrån Ohlsonsmith, och petar på en broschyr.

– Om alla sätter ut sin rosa lapp så får vi se vad som händer. Vi måste komma vidare, säger juryordföranden, formgivaren och författaren Eric Ericson.

Grafisk design är den av de tre kategorierna som får in absolut flest bidrag. Till några av de fem underkategorierna har juryn uppemot 400 bidrag att ta ställning till. Precis som tidigare år går tycker sig juryn kunna skönja olika trender bland bidragen.

– Neonrosa!, säger Sofie Hannibal, illustratör och grafisk formgivare på Hvass & Hannibal i Köpenhamn, och gruppen börjar skratta. Av de tiotal bidrag som ligger på bordet är ett flertal starkt rosa.

– Det är rätt starka färger överlag, säger Jonas Williamsson, grafisk designer som driver sin egna designstudio.

– Jag tycker generellt att bidragen är ganska ojämna, säger Eric Ericson. Samtidigt är det svårt att göra något helt nytt inom grafisk form idag. Mycket är inte tillräckligt väl genomfört. Det är verkligen ett generellt problem, att man inte lägger ner de sista tio procenten.

Barbro Ohlson Smith nickar.

– Men man kan fråga sig vad det beror på; marknaden, situationen eller tiden vi lever i.

För att så effektivt och demokratiskt som möjligt kunna ta sig igenom bidragshögarna jobbar gruppen med olika färger av post-it lappar som sätts i olika röstningsomgångar.

– Det har gått smidigare än jag trodde. Vi röstar först och diskuterar sedan. Det är viktigt att inte bara minsta gemensamma nämnaren vinner, säger Jonas Williamsson

Alla väntar på att Sofie Hannibal ska sätta ut sin sista lapp så de nominerade i underkategorin identitetsdesign kan slås fast. Hon tittar på bidragen som fått de andras röster och tvekar.

– Jag förstår inte de här alls, säger hon konfunderat.

Till sist sätter hon sin lapp, snabbt.

– Jag måste säga att jag har blivit överraskad av de andras smak. Det måste vara någon sorts kulturskillnad i och med att jag kommer från Danmark. Sådant som är märkligt för mig är självklart för de andra. ”Varför är texten pixlig?” ”Det är punk.” Jaha!

När de andra jurygrupperna bryter för lunch, stannar juryn för grafisk design kvar med beställda matlådor för att inte tappa koncentrationen.

 

Om arbetet i grafisk design-juryn fortgår med preussisk disciplin, så är det känslorna som styr i rummet där jurygruppen för illustration sitter. Här gås bidragen igenom på en stor datorskärm, med undantag för travar med böcker som ligger på bordet, jämte skålar med kakor och lösgodis.

– Det går långsamt framåt. Tror vi, säger illustratören och författaren Anna Höglund.

– Vi sitter tysta tills någon får ett utbrott åt ena eller andra hållet. ”För fan ta bort det!” eller ”Det var ju bra!” så får de andra hänga på försiktigt, säger serietecknaren Joakim Pirinen.

Just nu är det bidragen i kategorin för reklam, fakta, förpackning och omslag som gås igenom. Juryn diskuterar för- och nackdelar med två öletiketter och våndas över vilket tilltal som funkar bäst.

– Nu väger vi verkligen det lättsamma mot det mörka, säger Andreas Kittel, design director på reklambyrån Happy F&B.

– Är dystert så farligt då?, frågar illustratören Lovisa Burfitt, som också är juryordförande.

Efter mycket stånkande går de vidare genom bidragen utan att ha tagit ett slutgiltigt beslut om etiketternas vara eller icke vara i nomineringshögen.

– Det är grymt svårt alltså, suckar Joakim Pirinen och biter i en hallonlakritsskalle med en suck.

– Överlag är det bra kvalitet på bidragen, säger Andreas Kittel. Framför allt bland studentbidragen fanns det många saker som högg tag i oss.

– Allting känns rätt strömlinjeformat, men hos studenterna är det rufft och vilt och farligt på ett annat sätt, säger Joakim Pirinen. Mer konstnärligt än professionellt. Det enda jag är ledsen över är att det var så få serier. Nästan inga från något stort förlag. Bilderböcker har vi ett ganska fint urval, men serier, där är det bara tio-femton stycken som skickat in.

Lovisa Burfitt påtalar det komplicerade i att ställa bidrag som är väldigt olika i både uppdrag och utformning mot varandra. Vissa bidrag består av flera bilder och andra av bara en, vilket kan leda till en skevhet i bedömningen.

– Det väger ofta över när det är fler bilder, det blir smaskigare att titta på. Det känns så orättvist. Man kan fatta att vissa illustratörer känner sig helt missförstådda.

Jurygruppen ser också tydliga trender bland bidragen.

– Det är en positiv överraskning att så många har jobbat för hand. Jag trodde många skulle jobba mer digitalt, säger Lovisa Burfitt.

Anna Höglund nickar.

– Det är roligt. Jag kan också se att det är mindre tyngd på berättande och spänning i bilderböckerna, utan mera snyggt och konstnärligt. Det kan göra mig lite trött ibland.

Lovisa Burfitt tycker att ett genomgående tema är en sorts politisk korrekthet.

– Jättemånga berättar i briefen att det ska vara ett mångkulturellt fokus, att man inte ska kunna se varken hudfärg eller kön. Eller så ska alla kön och hudfärger vara med. Kanske märks det extra mycket för mig som bor i Frankrike, där det inte är så alls. Politiken och flyktingsituationen påverkar oss mycket just nu och det syns verkligen i bidragen.

 

Inne i rummet där jurygruppen för rörlig bild håller till är det knäpptyst. Jurymedlemmarna sitter runt ett bord, böjda över varsin iPad och tittar på filmer. Även här syns ett politiskt tema.

– Flera av bidragen har till exempel berört Syrienkrisen. Det har varit en del högbudgetproduktioner som är gjorda i goda syften, säger Peter Ström, grafisk formgivare på designstudion Konst & Teknik.

Roxy Farhat, videoregissör och performancekonstnär, håller med men ändrar sig.

– Jag tänkte också det först, men har det verkligen varit så mycket? Eller har det varit vi som har valt ut den tematiken? Det kanske är fem i en kategori, men tre har vi valt fram ända till slutet. Det säger kanske mer om vår grupp.

Bidragen till Rörlig bild är färre än till de andra kategorierna. För att kunna fylla ut underkatergorierna ordentligt har ”interaktiv design” slagits ihop med ”spel och appar”.

– Det var få bidrag med interaktiv design, säger juryordföranden Petter Karlsson, play designer på Toca Boca. Det gäller spel, interaktiva verk generellt och webbdesign, vilket var väldigt synd. Jag tror att den här tävlingen är jättekänd bland illustratörer och animatörer, men inte lika etablerad i andra genrer.

– Man kanske inte kopplar ihop en tävling anordnad av Svenska Tecknare till webbdesign och kanske antar att det är till för andra än en själv, säger Vian Tahir, kommunikationsansvarig på Nätaktivisterna och fortsätter:

– Men även om bidragen är färre är helheten väldigt stark. Saker som är väl genomförda saker, som verkligen talar till en.

Roxy Farhat håller med.

– Det har varit intressant att flera av studentbidragen, som ju inte har en uppdragsgivare, är gjorda för att väcka känslor och verkligen lyckas med det också.

Till bidragen ska de tävlande skicka med information om uppdrag, målgrupp och hur arbetsprocessen sett ut. Alla jurygrupper påtalar det svåra i att mängden av information som skickas in skiftar väldigt från bidrag till bidrag. Från ett par torra rader till flera sidor.

– Självklart påverkar det synen på bidraget. Det är svårt att bedöma något där en målgrupp inte angetts alls, eller där den tävlande inte fyllt i något om hur tankarna gick, säger Vian Tahir.

– Det beror nog på att tävlingen är så bred, från studentarbeten till byråprodukter, säger Petter Karlsson. Vissa vet precis vilken spec de fick från sin uppdragsgivare medan andra haft studieuppgifter med helt andra förutsättningar. Det är svårt, men det är något fint med det också. Det blir spretigt på ett intressant sätt.

Text: Ika Johannesson (Ika Johannesson är kulturjournalist och skriver bland annat för Kolla!s webb under 2016).

Foto: Anna Ledin Wirén